11. Mina syskon

Jag har två syskon. En äldre bror och en yngre syster. De är båda mentala spegelbilder av olika delar av mig eller av saker jag vill vara eller saker jag tagit mig ur. Min bror är analytisk, behärskad, verbal, sportig, disciplinerad, framgångsrik – en social kameleont. Ett kap helt enkelt. Han kan vara arrogant och ibland ha svårt för att se andras synvinklar; hans insikter i hur människor fungerar gör att han ibland faktiskt inser att folk omedvetet hittar på ursäkter för sitt beteende. Det kan krocka, för de tror verkligen på det – men innerst inne är det bara bullshit. Och det ser brorsan. Det händer att det blir konflikt av det. Men ibland har han också fel – och det leder till ÄNNU mer konflikt förstås; ibland kan han vara fördömande och det retar mig.

Dessutom är han absolut inte rädd för konflikter och drar sig inte för att konfrontera. Han vill bara väl, men det kan bli galet fel. Trots det har han förändrats väldigt mycket de senaste åren och nuförtiden blir vi mycket sällan ovänner. Han har filat och polerat på de där ”storebrorsegenskaperna” och har de senaste åren enligt mig varit en person som det är mycket svårt att tycka illa om. Jag tycker väldigt mycket om honom. Eftersom han bor i Schweiz ses vi sällan. Jag saknar honom hela tiden. Kanske är han min bästa vän.

Min syrra blir verkligen arg för absolut ingenting. Hon är den människa som har absolut sämst temperament av alla jag känner. Hon är väldigt självcentrerad och bryr sig sällan om att sätta familjen (till exempel mig) i främsta rummet. Det är mycket tråkigt. Förr i världen var vi utan motstycke bäst vänner i syskonskaran, men nu står vågskålarna lika. Jag kan irritera mig på syrrans oförsonliga attityd och det finns ingen som kan göra mig så in i helvete arg (eller ledsen) som hon, men jag har lärt mig att umgås med henne så att jag sällan triggar henne. Hon är lite av en enstöring och går sina egna vägar, vilket både är bra och dåligt.

Hon är lik mig – jag har också haft ett sjuhelsikes humör, även om jag de senaste 15 åren blivit allt mildare i sinnelaget, och jag har också velat vara min egen på andras bekostnad. Oavsett vilket står hon mig närmast på många plan. Vi har samma humor, samma värderingar, tycker om samma typer av musik, dras till det udda och märkliga och tycker om subkulturella yttringar. Vi har nog roligare ihop – på ett wild & crazy sätt. Hon ger mig de bitarna som jag inte kan få av min bror – brorsan gillar inte skumma rockersklubbar och konserter i sjaskiga källare. Syrran är fylld av kärlek och omtanke och många andra känslor. Hon är stormig. Kaosig – själva motpolen till min bror. De kommer tyvärr inte särskilt bra överens alls. Som mellanbarn försöker jag alltid medla, men ju längre tiden går inser jag att jag det i stort sett är meningslöst. Jag sörjer det lite, men har mer och mer börjat acceptera det och ta det för vad det är. Man måste inte älska varandra för att man är släkt, och vid de tillfällen de ses brukar de fungera hyfsat ihop. Syrran är bra i alla fall. Hon kanske också är min bästa vän.

Föregående inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Jag gillar tanken om två speglingar av ens personlighet. Lik båda, medan de är olika.. Ljuvligt släktspektrun, och mkt kärlek mellan rader vilket alltid är vackert att beskåda

    Svara
  2. Fina porträtt av dina syskon!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: