Mannen – myten?

Jag har varit på jakt efter manligheten förr. Jag tror inte att jag fick tag på den, och jag tror inte att jag får tag på den den här gången heller. Men försöka duger. Om inte annat får jag för mig att det är nyttigt att i alla fall reflektera över vad det innebär.

Jag har en vän som seglat över Nordsjön i vikingaskepp. På havet var 10 grader ”varmt” och skeppet färdades stundom genom ylande stormvindar. Han och styrmannen var de enda som kunde hantera sjösjukan. Han stod fastsurrad i fören och spanade ut i natten för att de inte skulle segla på något, och brottsjöarna gjorde honom genomvåt. Han stod som en urtidsfigur med sitt långa hår och skägg och stirrade stormen in i vitögat. Jag ryser vid bara tanken, av flera anledningar. För mig är det fantastiskt manligt.

Jag har en annan vän som just nu är på sin tredje vända i Afghanistan. Han reser runt som spanare i bergstrakterna och söker kontakt med lokalbefolkningen. Han har varit i strid – på riktigt – men är ändå fantastiskt ödmjuk, hjälpsam och godmodig. Stabil. I alla situationer. Fantastiskt manlig.

Den tredje vännen har spenderat de senaste tre åren på toppen av ett berg där han tränar kungfu med munkar. Han har suttit i fängelse och haft ett struligt liv, men han har lämnat det bakom sig och följer nu sitt hjärta. Fantastiskt manligt.

Men. De här tre vännerna är manliga främst av två anledningar – den ena är att de uppfyller klassiska klichébilder av vad en man ska vara. De tar på sig roller som alla män någon gång funderat över. Den upptäcksresande/den som trotsar elementen/mannens kamp mot naturen – det finns otaliga romaner och filmer om det. Soldaten – behöver jag säga något mer? Och slutligen mannen som genom isolering, beslutsamhet, disciplin och hård träning går sin egen väg, helt på sina egna villkor.

Den andra anledningen – som är gemensam för de tre – är att de tillåter sig själva att frikoppla sig från andras förväntningar och krav.

Den första personen har fått utstå mängder av kritik och frågor från sin omgivning. ”Är du inte klok? Varför tar du inget ansvar?” sa folk åt honom när han planerade sin resa. Men det sket han i. Han gjorde det ändå, även om det verkade både ansvarslöst och livsfarligt. Han ville det. Och gjorde det. Han tog ansvar för sig själv. Kanske var det därför folk provocerades så?

Den andre killen bryr sig föga om flickvännen och mamman och alla andra som menar att det är farligt i kriget. Han är helt övertygad om att fredsbevarande insatser behövs och riskerar sitt liv för andra, i alla fall ur sin egen synvinkel. Trots alla hinder gör han det igen – på sina anhörigas och sin egen bekostnad. För att han tror på att han kan skapa en bättre värld.

Den tredje personen har barn hemma i Sverige. Jag vet inte vilken kontakt de egentligen har med varandra, men klart är att han sätter sig själv i främsta rummet. Han förmår göra det. Han har styrkan nog att söka ett liv han kan vara tillfreds med. Jag vet att han älskar sina barn, men han ser det ändå som viktigare att utveckla sig och lämna sig grumliga förflutna i kölvattnet. Han kan bli någon han själv kan vara stolt över – och någon som hans barn kan vara stolta över.

Det här är oerhört tveeggat. Många säger nämligen att en mans främsta uppgift inte är något av det där. Många säger att en man ska vara överhuvud för en familj, eller att han i alla fall har sitt främsta ansvar mot sin partner och mot sina barn. En bra pappa – det är en bra man. Ansvar är kanske nyckelordet här. Den egocentrerade mannen och den man som tar ett större, kollektivt ansvar genom att vara närvarande, stöttande och ”vardaglig” är två motpoler. Men ändå ses de som lika goda mått på att vara en ”riktig karl”.

Min längtan ligger åt båda håll. Både att få vara vardaglig, pappa och mannen som är särskild i någons liv, samt att få dra ut i kriget, bestiga berg, och uppfylla mina drömmar, vilket är ett annat ansvar; ansvaret för mig själv. Kommer jag att bli olycklig om jag inte får båda två?

Andra egenskaper som en man ska ha (jag har frågat en massa människor om det här) är målmedvetenhet, beslutsamhet, trygghet, empati, beskyddarmentalitet, ledarskapsförmåga, händighet och en massa annat. De ska vara muskulösa, ha humor, vara långa och kunna prata om känslor. Det blir allt mer absurt när jag funderar över det. Det är en jävla cocktail med kockar från alla tidsåldrar, samhällsklasser, generationer och kön. Det ena säger emot det andra och jag blir mer och mer säker på att den objektiva, destillerade manligheten är ett fett påhitt.

Frilansjournalisten Åsa Bolmstedt har tagit upp det här i en artikel (”En riktig man”) i Populär Historia. Jag saxar hej vilt:

Mansrollen är i kris. Så heter det i dagens debatt. Men synen på vad en man är och bör vara har skiftat många gånger. Nu kommer ny forskning om manlighetsideal i 1800-talets Sverige.I det idylliska förflutna var männen manligare och starkare. De simmade långa sträckor även om de var iförda harnesk, de svingade spjut och klättrade längs branta klippor. Men nu bortklemas de med lyx och bekvämligheter som gör dem veka och ömtåliga. På bara några få generationer har den gamla manligheten gått förlorad. Det hävdade nationalekonomen och skribenten Johan Fischerström vid ett tal inför Kungliga Vetenskapsakademien 1794. Drygt hundra år senare, 1904, påpekade direktören för Tärna folkhögskola i Västmanland, Teodor Holmberg, att det borde vara varje ynglings högsta mål att bli en riktig man – men att de unga verkade vara mer intresserade av dans och nöjen än av att tukta sig själva till sann mandom.
Åsa citerar historieforskaren David Tjeder, som menar att forskare länge ansett att manligheten kom i kristider först runt 1900, då rollen som självklar familjeledare och beskyddare började ifrågasättas på grund av ändrade arbetsförhållanden, skiften i sociala klasser och kampen för kvinnors rättigheter tog fart. Tjeder anser dock att den här inställningen och synen på manlighetens rämnande inte stämmer – det är snarare så att manligheten är i omvälvande (kris, om man så vill) precis hela tiden. Tjeder har forskat i manlighetsideal under 1800-talet och de kan i stort sett delas upp i fyra delar: mannen som nyttig samhällsmedborgare och osjälviskt arbetande, mannen som bekymmersfri, vacker och känslosam för att behaga kvinnan, mannen som (åter) hårt arbetande – men nu för den egna vinningens skull – alltså manlighet genom rikedom och den ”sedliga idealmannen” – någon som ser ner på dubbelmoral, som anser att kvinnor och män är lika mycket värda och som helst spenderar sin lediga tid med familjen.
Jag känner personligen igen mig i precis allt det här. Jag har växelvis i mitt liv försökt leva efter alla fyra. Och jag känner mig lätt schizofren av det. Så fort jag vänder mig åt det ena eller det andra hållet uppfattas jag som mansschauvinistisk, omanlig, självisk, toffel eller som bög av personer som företräder andra riktningar. Hur ska man vara? Vilka ideal ska man leva upp till? Det finns fina sidor och dåliga sidor med alla olika. Tjeder menar att oavsett ideal så uppnåddes 1800-talets manlighet genom hålla känslorna i schack. Fantastiskt! Då borde ju jag vara hur manlig som helst. Men… Män ska ju våga gråta också? Eller är de bögar eller kärringar då? På 1800-talet var det, som sagt, nära nog ett krav att kunna behärska sig för att kunna vara manlig. Jag vill påstå att det är sant också idag. Jag har levt större delen av mitt liv utan att visa allt för mycket känslor och det är först nu när jag vågat ta tag i det hela, som jag upplever att världen kan levas i färg. Fuck that, med andra ord. Jag gråter när jag vill, skrattar när jag vill – jag får vara hur omanlig som helst. Samtidigt känns det på något vis olustigt. Många tycker till exempel att det är främmande med en man som gråter offentligt, vilket gör att man försöker hejda sig per automatik. Jag vill inte att folk ska titta snett på mig. Det begränsar mig. Jag tycker inte om det.
Suputer och spelare ansågs då liksom idag som ynkliga eller karaktärslösa, eftersom de satte sina egna passioner framför sina familjer och försummade sin roll som försörjare. Om vi jämför det här med mina tre vänner så är vi återigen mitt i paradoxen. Det är inte så att nordsjöseglingar kan jämföras med alkoholism – men mina vänner sätter ändå sina passioner framför familjerna och samhällsnormen. Och de anses nog som manliga av väldigt många (Hemingway är ju till exempel ett skolexempel på en riktig karl). Samtidigt ser andra dem som oansvariga och omanliga – just av samma anledning. Snurrigt, eller hur? Saker och ting pekar mer och mer på det jag hade på känn – den utpräglade manligheten är en myt som ser olika ut i var och ens huvud. Den finns inte. En sökare som jag kanske borde inrikta sig på att vara en bra människa snarare än att vara en bra man?
En av de sista meningarna i artikeln sammanfattar kanske dagens manlighet till stor del:
En manlig man av i dag bryr sig om hur han ser ut. Han tränar på gym, köper kläder, fixar håret – men inte på ett kvinnligt sätt. Han får inte bli för lik kvinnan. Manligheten vaktas noga, nu liksom då. 2000-talets man får, precis som fåfängans man på 1800-talet, gärna vara känslosam och kunna gråta ibland, men inte för mycket. Han ska ägna mycket tid åt familjen och får gärna vara pappaledig. Men samtidigt är det viktigt att han har ett jobb och kan försörja sin familj.
Jag skulle vilja lägga till egocentrismen och händigheten för att göra dagens manlighet ännu mer komplex – det anses de facto som manligt att göra klassiska Hemingway-saker och att ha ett praktiskt handlag, även om kvinnor tar för sig allt mer på de fronterna. En man ska alltså sammanfattningsvis vara snygg, träna, klä sig snyggt, han ska visa lite känslor men han ska alltid ha kontroll, han ska vara familjeman och pappa, men får egentligen inte göra alltför stora övertramp in på det klassiskt kvinnliga, han ska ha ett jobb och försörja sin familj, men också vara hjälten som drar i krig och den praktiske som lagar bilen. Äntligen! Nu vet jag vad jag ska sträva efter! Ni kan besöka mig på Hotell Tre Ess i en nära framtid.
Föregående inlägg
Lämna en kommentar

14 kommentarer

  1. Manligt och kvinnligt, nu drog du igång tankarna på trollet minsann.

    Svara
  2. Kat

     /  10 december, 2010

    Hade kunnat skriva ett låååångt inlägg om det här med manligt/kvinligt och genus…
    Men är inte hela diskussionen om ”vad” som är manligt/kvinnligt förlegad? Ska vi inte alla sträva efter att vara goda människor, oavsett vad vi har mellan benen?

    Svara
    • Framgår inte det av inlägget? Att ”manligheten” är omöjlig, paradoxal och gränsöverskridande?

      Svara
    • Och vad är en ”god människa”? 😉

      Svara
      • Kat

         /  10 december, 2010

        Tja, utan att vara religiös så skulle jag säga att den gyllene regeln gäller: Allt vad du vill att människor ska göra för dig, det ska du också göra för dem.
        Jag tror inte att en ”god människa” behöver göra något världsomvälvande (alla är inte Moder Teresa). Men finnas för sin familj, vänner och alla andra i sin närhet, dela med sig av det man har när man kan, ta hand om sig själv så att man kan ta hand om andra osv….

        Svara
  3. Just precis det faktumet gör det ÄNNU mer komplicerat, samtidigt som det på sitt sätt neutraliserar det. Manligheten – liksom kvinnligheten – är båda i kris, om man upplever att de stereotypa egenskaperna är värda att bevara. Tycker man inte det så är det bara good riddance! Jag kommer inte att sakna dem – jag är värdelös på att laga bilar, men desto bättre på att laga mat, prata om känslor och sy!

    Svara
  4. Och den moderna bilden hävdar jag inte bara är manlig.. Jag tror att de här förväntningar, med lite finlir, förväntas av den moderna människan:

    ”snygg, träna, klä sig snyggt, h*n ska visa lite känslor men h*n ska alltid ha kontroll, han ska vara familjeorienterad , h*n ska ha ett jobb, men också vara hjälten som drar i krig och den praktiska som lagar bilen.”

    Svara
  5. En lite rolig grej var att när jag gjorde en bild-googling på Starke Adolf (som jag klistrade in överst) fick jag faktiskt upp i stort sett lika många bilder på tjejer och killar… Uppenbarligen är starke adolf-begreppet inte längre helt stereotypt manligt.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: