aria är min bästa vän. Det här är väldigt svårt. Igen. Det finns så många som är mig nära. Min bror. Min syster. Någon av dem kvalificerar sig garanterat. Men min bästa vän är Maria. Hon är sannolikt en av de bästa kvinnorna – människorna – i världen. Hon är inte perfekt. Hon har många fel. Men hon är helt fantastisk. Hon är den enda som jag kan ringa och tjattra otvunget med om vad som helst, i stort sett när som helst. Hon är nog den enda jag är helt ärlig med. Den enda jag vågar vara helt mig själv med. För hon ryggar inte tillbaka när mina dåliga sidor väller fram. När jag är elak, hämndlysten, hatisk, förtvivlad, ångestfylld och uppgiven. Hon är där. Hon säger rätt saker – alltid. Jag älskar henne för det.
Hon är smart. Rak. Ärlig. Framåt. Hon har samma snuskiga humor som jag, men hon kan börja gråta av skam om jag är för grov i munnen (och det tycker jag är hur kul som helst, så det händer att jag trimmar henne :-)). Stark är hon. Hon levde ensam, helt ensam, med sin dotter i fyra år, och slet som ett djur för att få det att gå ihop. Hon är chef. Har 20 pers under sig och en budget på typ 12 miljoner. Hon är obehagligt kunnig när det gäller allting om textil – hon kan väva, färga och sy, kan allt om vin, öl och sprit (för att hon jobbar på Systemet), har två vackra barn och en enastående man (som jag ibland tycker borde ha varit jag). Hon är så mycket bättre än mig på så mycket.
Men hon är också svag. Osäker. Sårbar. Stolt som fan. Tjurskallig. Impulsiv och hetsig. Ibland är hon mycket ledsen och mycket osäker, men jag får aldrig känslan av att vilja ta hand om henne (och ni som känner mig lite närmare vet att det är ganska mystiskt, med tanke på hur jag brukar fungera). Hon är som en klippa, trotsig mot elementen. Hon skulle säkert ta emot min hjälp och mitt stöd, men hon verkar så oantastbar att det aldrig verkar behövas. Jag beundrar henne och önskar att vi kunde ses varje dag.
Tack tusen gånger för att du är min trygga hamn, Maria. Tack för att du är min klippa, min klagomur och min guldkant.