3. Mina föräldrar

Jag har en mamma och en pappa. De höll ihop så jäkla länge. De skilde sig för tre-fyra år sedan. Jag var alltid liksom lite stolt över att de inte var skilda. Alla jag kände hade föräldrar som skilde sig, men inte jag inte. Jag var minsann inte del av någon dysfunktionell familj och det var jag glad över. Jag såg nästan med ett uns förakt på de som skilde sig – på alla hoplappade konstellationer med halvsyskon, styvsyskon, fyra morfäder och tre farmödrar. Jag var bättre. Min familj var bättre och det skulle aldrig hända oss.

Min riktiga morfar dog när mamma var tolv och hon hade delvis därför en väldigt strulig uppväxt. Det kan hända att hon såg min nästan 10 år äldre pappa som någon att söka trygghet hos – lite som en surrogatpappa. Efter att de skilt sig sa hon att hon kände sig som i ett ”far-och-dotter-förhållande” med min pappa. Hon kände sig inte vuxen. Så det kanske stämde. Henne ”frigörelse” var plötslig, snabb och mycket känslosam. Pappa tog det otroligt hårt och ett tag var jag rädd att han skulle göra något dumt.

Min farmor fick pappa när hon var väldigt ung. Med tanke på tidens tempo då, var hon tvungen att flytta från stan, nära nog utkörd av sina föräldrar. Pappa togs om hand av dem och växte upp där, utan sin mamma, men alltså med sin mormor och morfar. Hans riktiga pappa erkände honom aldrig som sin son. Det betyder att jag har en halv släkt som inte vet om att jag finns. Min riktiga farfar dog för några år sedan. Jag fick förstås aldrig träffa honom. Enligt uppgift var han ett svin hur som helst. Slog min farmor och hela grejen. Oavsett vilket hade det varit spännande att träffa halvkusinerna. Och oavsett vilket har pappa, likt min mamma, aldrig heller haft ”normala” familjeförhållanden, förrän de skapade sina egna.

Och jag ville så gärna att det skulle förbli så. För min skull och för deras. För den perfekta kärnfamiljens skull. Men också för Prinsessans skull. Hon skulle få veta hur det var att växa upp i en hel familj – hennes mormor och morfar är skilda, så min del av släkten fick ta sitt ansvar och visa hur slipstenen skulle dras i en ”normal” familj. Men så skilde de sig i alla fall. Och en tid därefter var min egen skilsmässa ett faktum. Och så var jag där själv. Hatade mig själv för att det nu var min tur att lappa ihop något nytt, bestående av avlagda reservdelar från andras demolerade drömmar och kärleksliv. Jag kände mig misslyckad och förödmjukad. Jag hade ångest bara vid tanken på att leva på smulorna från andra. Stolt var jag. Och så ofantligt dum.

Jag har ödmjukats gång på gång de senaste åren och det är jag tacksam för. Jag tror inte att jag behöver nämna att jag ser på nya familjekonstellationer ur en annan synvinkel i dagsläget; jag skulle till och med tycka att det skulle vara riktigt härligt att få vara en bonusperson för någon liten tjej eller kille. Jag ser framtiden an med tillförsikt och vilja att skapa något så mycket bättre än det jag haft och det som min förmodade framtida livskamrat haft. Varken jag eller den kommande vännen är reservdelar. Vi är inte ens begagnade. Vi är klokare, tuffare, och vet mer än så många andra. Det vore väl fan om vi inte kunde skapa något bättre för alla med de förutsättningarna.

Det finns så ofantligt mycket att säga om både min mamma och min pappa, både på gott och ont. Ibland hatar jag dem bägge två (i synnerhet när jag märker deras dåliga sidor i mig när jag utövar mitt föräldraskap), men lika ofta eller oftare är jag dem tacksam för allt de gjort för mig. De är lojala. De ställer upp något så förträffligt att jag inte vet motstycke till människor som gör det. Jag kan alltid lita på dem och de ger alltid sitt allt för min skull. Till jul kommer de båda två hem till mig för att fira med Prinsessan – trots att skilsmässan rivit upp svåra sår. De samsas och fungerar riktigt hjärtligt trots allt. En lärdom för mig och mitt ex. Och en påminnelse om att den ”normala” familjen närmast är en myt som man bara mår dåligt av att jaga efter.

Tack mamma och pappa. För allt.

Annons

Publicerat av Anguin den 29 november, 2010

https://anguin.wordpress.com/2010/11/29/3-mina-foraldrar/