1. Presentation

Hej på er. Trevligt att råkas. Jag heter Anguin. Jag har ett riktigt namn, men det tänker jag inte berätta för er. Inte på grund av att jag inte vill utan på grund av att jag misstänker att jag skulle bli lite hämmad i mitt skrivande om jag visste att mitt ex kunde hitta den här bloggen.

Jag är 174 cm lång (kortare enligt vissa källor – long story :-)), väger 75 kilo, har kort hår, har ganska lite hår. Det är brunt. Jag har gröna ögon, glasögon och nog en hyfsat stor näsa. Jag börjar bli lite för trivsam runt magen och kan liksom inte få till det där med träning även om jag vill – vardagen tycks inte gå ihop. Om jag skulle träna skulle jag antagligen träna löpning, boxning eller yoga (det sistnämnda är jag bara hårsmåner från att sätta igång med). Jag har en ”massa” tatueringar och har piercat mig – tidigare i livet avverkade jag en uppsättning alternativa stilar så som punkare, gothare och så vidare och då hör såna grejer till. Jag gillar förresten tatueringar och piercings oavsett vilket och kan absolut tänka mig att tatuera mig igen.

Senaste subkulturella yttringen är rockabilly, men jag har väl på allvar vuxit ifrån det där nu, och arbetar aktivt för att hitta en ny stil där jag kan känna mig snygg och klä mig som jag trivs, utan att behöva hänga upp mig på alternativa klädkoder. Kort sagt: jag försöker bli mer ”vuxen” i mitt sätt och mitt utseende. På gott och på ont förstås.

Jag är 32 år gammal och kommer inte att fylla år innan 2010 nått sitt slut. Jag får för mig att jag är snäll, omtänksam, humoristisk och rätt grubblande. Jag kan bli arg över orättvisor och tycker att människor ska gå före pengar. Jag har svårt att hålla käften, både så till vida att jag jämt pratar och i det avseendet att jag mycket väl kan fälla kommentarer som jag vet kommer att försätta mig i klistret bara för att det liksom bara vill ut. Jag gillar skogen likväl som staden men tror att jag i slutändan väljer att bo någonstans nära havet, gärna lite avskilt. Trots allt tycker jag om att skratta och leva, även om ni som följt mig en längre tid vet att jag inte alltid har så lätt för det.

På fritiden läser jag en del. Jag spelar lite Xbox då andan faller på och forskar i konsthistoria och arkeologi när jag känner för det. Jag spelar rollspel alldeles för sällan. Jag hantverkar för att det är roligt, inte för att jag är så värst bra på det, och tycker om att vara med mina vänner lika mycket som jag tycker om att vara själv en stund. På somrarna drar jag på mig medeltidskläder och åker Europa runt tillsammans med mina kompisar. Vi träffar likasinnade, slåss med svärd och yxor så öronen far, skrattar, sjunger och dricker några glas. Jag gillar god öl och god mat – matlagning är lite av ett intresse och jag har tidigare arbetat som sushikock.

När vi nu talar om jobb kan jag meddela att karriären har varit vindlande. Jag har pluggat historisk arkeologi, medie- och kommunikationsvetenskap, informationsproduktion och retorik och har således en magister i historisk arkeologi samt en kandidat i medie- och kommunikationsvetenskap. Jag har arbetat som personlig assistent, vaktmästare, museipedagog, skådespelare, hemtjänstanställd/på vårdboende, lärare, bartender, servitör, informatör, produktionsassistent, säljare, redaktör och just nu som chefredaktör för en tidning. Det tog sin tid, men nu har jag börjat hamna rätt.

För ett och ett halv år sedan lämnade min fru mig. Jag bor nu ensam med min snart fyraåriga dotter, Prinsessan. Vi har henne varannan vecka, och det är faktiskt inte så illa. Jag är oerhört mycket pappa de veckorna Prinsessan är hos mig, men kan ägna mig åt jobbet och mig själv de veckorna då hon är hos sin mamma. Jag skulle säga att jag är en mycket bra pappa, fast det är så klart min egen högst subjektiva åsikt.

Jag har gått i terapi i ett och ett halvt år, och det har hjälpt mig fantastiskt mycket. Den största grejen för mig var nog när jag började med mindfulness. På bara några månader har jag gått från grå och gråtmild till något helt annat. Jag skulle inte vilja säga att jag sprakar som ett tomtebloss eller sprudlar som champagne, men jag har så sakta börjat vakna ur en depression som sannolikt hängt i sedan 20-årsåldern. Livet är plötsligt väldigt ljust och jag har börjat bry mig om mig själv och mitt eget välbefinnande, hur jag ser ut och hur jag har det omkring mig. Nu håller jag liksom städat och diskat i lägenheten i Växjö, rakar mig regelbundet, byter ut grejer i garderoben och funderar över hur kläderna sitter på mig. Det är bara positivt.

Oavsett hur fantastiskt mycket terapi och mindfulness har hjälpt mig finns det några saker som jag försöker sluta att hänga upp mig på. Det första är att jag känner mig ensam. Jag vill gärna träffa någon att älska, någon att vara med. Jag vill dela mitt liv med någon, och dela  någons liv. Jag vill vara viktig för någon. Jag vill dessutom ha fler barn, och så kan man förstås se det rent praktiskt – 50 % mindre hushållsarbete, 100 % mer hjälp med Prinsessan och 100 % mer pengar i kassan plus att någon betalar halva hyran. Jag har så sakteliga slutat leta efter den där tjejen som ska få mig att leva upp (det är en bit kvar innan jag helt lägger ner), men grinar illa vid tanken på klyschan ”När du minst anar det – i kön på ICA”.

Det andra är att jag är fast i Växjö. Växjö. Är. En håla. Som jag ser det är Växjö liksom problemet. Det ligger långt från allting, det är svårt att ta sig därifrån (alla som kan sticker), här finns väldigt få kvinnor som jag tror skulle passa i mitt liv och jag har i stort sett inga möjligheter att byta jobb (och därmed höja min lön – det hade gjort saker bra mycket enklare). Jag är fast därför att min exfru inte verkar kunna eller vilja planera för framtiden. Kommunikationen med henne är väldigt svår. Jag är rätt säker på att hon inte vill spendera återstoden av sitt liv i Växjö, men hon är helt enkelt inte driftig nog att ta beslutet att flytta. Jag hoppas att det blir bättre med tiden – i synnerhet sedan jag tagit initiativet att vi ska gå i familjeterapi. Om inte får jag väl gifta mig med nån flintasteksbrud från Lessebo, avla feta barn, jobba kvar på samma ställe och saligen avlida i en ålder av 82 år och begravas på Växjö kyrkogård.

Jag försöker att inte tänka så mycket på de där sakerna, eftersom jag till väldigt liten del kan påverka dem, men allt som oftast slår verkligheten mig mitt på truten. Det kan hända att jag blir lite uppgiven, hängig, frustrerad eller arg vid de tillfällena. Nu för tiden är det jämförelsevis enkelt för mig att komma ur de sinnesstämningarna, men för bara några månader sedan kunde minsta sak göra mig helt fantastiskt låg. Jag kunde gå runt och vara nere i flera dagar av bara en kommentar. Jag grät dessutom till Disneyfilmer, men nu verkar det som om jag börjar komma ifrån det, tack och lov.

Jag gillar gammal ska, gammal reggae, punk, de flesta former av metal, goth, synth, industri, rockabilly, psychobilly, opera och folkmusik. Vilken lista va? Jag jobbar för att bli mer öppen för andra former av musik dessutom, men jag har förbannat svårt för eurodisco och listettor. Det känns så plastigt att jag får huvudvärk, så jag slipper det gärna. Jag tycker mycket, mycket mer om att sitta och öla och prata än att dansa till nämnda discomusik – om jag vill skrika någon i öronen går jag hem till min gamla farmor och vill jag dansa finns det coolare danser, så som till exempel mambo eller lindy hop, eller varför inte tango? Det hade varit coolt att lära sig!

Puh. Det var det om mig. Fortsättning följer antar jag.

Föregående inlägg
Lämna en kommentar

11 kommentarer

  1. Wow, tack för den inblicken i ditt liv och vem du är=)

    Men jag håller med, Växjö är en håla. Bodde där i 1½ år 2001-2002 innan jag tog mig till Linköping.

    Svara
  2. Trollet

     /  27 november, 2010

    Så fantastiskt trevligt att få läsa om dej Anguin. Att jag brast ut i gabflabb, fick ur mej ett åhh och ett ahh samt rynkade pannan bekymrat mellan varven gjorde inte saken sämre. Tack för mycket bra läsning.

    Svara
  3. Jaha då bor vi rätt nära varandra 😉 Världen är liten… lite kul att få inblick i ditt som sagt väldigt breda utbud om vem du är =)

    Svara
  4. Hmm, riddarspel? Är det via SCA eller är det en annan gruppering?

    Svara
    • Jag har aldrig varit med i SCA eftersom delar av deras idé inte riktigt är min kopp thé. Jag är med i ett reenactmentgäng som kör sent 1300-tal. Vi kan mejla lite om det om du vill.

      Svara
  5. Tack Anguin för en djupdykning i ditt liv! Spännande och spretigt 🙂 Det där med historisk arkeologi har jag nog missat tidigare under vår bekantskap. En liten fråga där – är inte all arkeologi historisk??

    Och riddarspel och avhuggna öron – det skulle mina killar gilla 🙂 Har lyckats missa Riddarspelen vid Gripsholm trots att vi har landställe inte långt bort.

    kram alacs

    Svara
    • Varsågod! Jag hade väldigt kul när jag skrev faktiskt. Skillnaden mellan historisk arkeologi och förhistorisk (för att inte tala om klassisk arkeologi, egyptologi etno-arkeologi och andra former av vetenskapen) är att historisk arkeologi behandlar skriftsamhällen.

      I Norden innebär det en tidsrymd från ca 800 e.kr. fram till nutid. Tro det eller ej – du kan använda arkeologisk teori och metod för att studera samtiden. Förhistorisk arkeologi behandlar skriftlösa samhällen – i Norden betyder det ca 800 e.kr. tills, tja… Äldre jägarstenålder – de första spåren av människan.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: