Sedan Zürich har allt gått som det ska. Det har gått bättre och bättre för varje dag, och trots min lilla dykning i helgen har jag mått bra. Jag har känt. Och jag har varit nästan rusig av det. Jag har varit på terapi idag, för första gången på två veckor. Jag avlade rapport till terapeuten som log, nickade och antecknade. Det slog mig att jag mår så mycket bättre nu. Jag har kommit till många insikter och kommer dagligen till många fler. Terapeuten hjälper mig att tolka och att se andra sidor av saker – den där dykningen är inte fel. Den är bara ovan. Det är OK (och till och med bra) att må dåligt ibland – så länge man inte fastnar i det. Jag får vara rastlös och olustig – jag måste möta det för att lära mig hantera det. Det låter självklart och lite klyschigt, men jag har insett vad det betyder nu. Jag förstår det och börjar lära mig leva eftet det.
Jag har insett att jag på allvar måste ta hand om mig själv. Alltså på riktigt. Jag kan inte låtsas ta hand om mig. Jag måste vilja, och jag måste aktivt se till att det sker. Det är inget som bara kan gå vid sidan om, i alla fall inte för mig. För mig måste det vara ett medvetet val att träna, tagga ner, andas och vara. Jag måste prioritera mig och det som får mig att må bra. Jag får aldrig slarva med det för då löper jag risken att åka baklänges ner i skiten igen. Det kommer så klart att hända, men nu vet jag bättre hur jag ska ta mig upp; nu har jag en bild av hur jag vill vara. En blek bild, måhända – men ändå en liten fyrbåk i mitt hjärta och för mitt sinne.
Jag har börjat skära ner på mina hobbies för jag vill ha tid att vårda mig själv. Det slog mig i detta ögonblick att mina fritidsintressen fungerat som undanflykt när det gäller att möta livet. Men vardagen är inte så illa, i synnerhet inte om man bjuder in den till sig och gör den värd att leva. Jag förstår att jag så smått har börjat göra det, och ur askan av det gamla kan jag se spår av det jag en gång var. Det finns bara kol och sot kvar och det kan inte återuppstå. Det kan bara skapas nytt. Jag försöker att välja bara de bra bitarna – det jag tyckte om med det gamla; självsäkerhet, trygghet, humor och omtanke. Det ska stå som grund när jag skapar det nya, steg för steg. Det känns. Det känns bra.
anguin.wordpress.com 
Trollet
/ 27 november, 2010Fy fan vad bra, en rejäl grund det där och de kommande lagren kommer att göra dej rättvisa.
Anguin
/ 28 november, 2010Det hoppas jag. Steg för steg.