Exet kommer hem från England idag, så jag hade Prinsessan igår. Lämnade henne på dagis i morse, gick till jobbet och kom ganska nyligen hem. Mitt ex bor tvärs över gården och där var det släckt. En snabb koll på klockan visade att hon borde vara hemma vid det här laget. Då funderade jag på om nåt hade hänt och så slog jag henne en signal för att erbjuda mig att hämta om hennes planer hade gått i baklås. Hon var i stan. Tåget hade varit sent så hon hade åkt direkt och hämtat Prinsessan. De hade åkt till Donken och hämtat mat. Allt var under kontroll.
Jag berättade att fotona från dagisfotograferingen kommit och undrade om hon ville ha hem dem så att hon skulle kunna titta på dem. Jag föreslog att hon skulle komma förbi och hämta upp dem när hon kom hem, men hon ville helst upp och äta och kanske komma över senare. Det hade jag ingen lust med (jag har gäster på besök lite senare), så jag sa att vi skulle kunna ses senare.
När vi väl lagt på insåg jag att jag glömt en matkasse i bilen, så jag drog på mig skorna och jackan och så stoppade jag fotona under armen och gick ut i snöyran – jag skulle kanske kunna möta henne och Prinsessan ute på gatan. Och mycket riktigt – vem försökte fickparkera precis lika illa som vanligt? Jag gick över gatan och knackade på rutan. Hon höll på att gå åt i rena förskräckelsen. Hon öppnade dörren.
”Fan vad du skräms!” I baksätet hördes Prinsessan hojta hej pappa.
”Du måste lägga om ratten helt nu. Det funkar aldrig annars.” log jag, och stack till henne fotona. Hon stack ut tungan på skoj. Jag gick runt bilen och öppnade dörren till baksätet för att få en puss och en kram av lilla dottern.
”Ha det så bra du.” sa jag och gick självsäkert och utan ett bekymmer i världen därifrån.
I efterhand kom jag att tänka på hur jag förde mig. Hur jag uppträdde och uppfattades. Jag kände mig självklar, manlig och ”min egen”. Jag svepte förbi som om jag ägde stället och log och småpratade både med ex och dotter. Dök upp och försvann på ett ögonblick med gnistrande gröna ögon och stadiga steg. Precis en sådan man som jag vill vara. En man som tar världen med en varsam och eftertänksam klackspark. En man som är trygg och självklar, oavsett situation. Jesses vad jag gillar mig när jag är sån!
anguin.wordpress.com 
Trollet
/ 27 november, 2010Det där är underbart att känna, jag längtar dit, är där korta stunder men det är för långt mellanrum mellan mina självklara tillfällen.
Anguin
/ 29 november, 2010Ofta är det tyvärr inte, men jag ska fanimig träna så att de kommer oftare!
MK
/ 25 november, 2010You go man! Klart du kan =)
Chameleonlady
/ 24 november, 2010Vara självklar. Så lysande beskrivet. Det tänker jag ta till mig och börja notera hos mig själv.
Och om jag tänker rätt på saken är det nog så att jag får låna jobbet jag har just nu eftersom jag har varit självklar.
Tack för att du förgyller min dag och mitt språk.
Anguin
/ 24 november, 2010Tack för att du läser, och för att jag får läsa hos dig!
Åsa
/ 23 november, 2010Hurra! Att trivas i sina egna skor och att vara självklar är en konst alla borde behärska.
Anguin
/ 23 november, 2010Ja. Hurra!