Gamla mönster

Det verkar som om åldern och erfarenheten talar till fler än mig. Fina Åsa har bloggat så klokt och bra, och jag känner igen mig i varje ord. När jag tittar tillbaka på mina förhållanden sedan mitten av tonåren så är det nästan skrattretande, för jag tror inte att jag haft något förhållande där kvinnan inte haft någon form av mer eller mindre allvarliga besvär. Sedan jag var 15 har jag haft åtta förhållanden av längre eller kortare art, och i samtliga fall har jag dragits till tjejer med någon form av demoner. Utan undantag. Jag har i varierande utsträckning fått antingen stå ut, ta hand om eller stå villrådig och osäker.

Jag undrar hur det kan komma sig att det blir så här, för jag kan ju inte se på dem att de inte mår bra, och det är inget man tar upp på första dejten. ”Hej, jag heter Lina. Jag har panikångest.” Och de kan inte se på mig att jag fastnat i en roll som stöttepelare och vårdare. Jag funderar på om det liksom är feromoner som gör att vi klickar, men på senaste tiden har jag haft ett par dejter med tjejer från dejtingsajter. Och de KAN inte lukta sig till mig. De vet inte ens vad jag heter till att börja med. Och hur läser man mellan raderna i meningar som ”Jag gillar att laga mat, att sitta i solen, att promenera och dricka vin”? Det kan inte vara det heller. Kanske finns det där, outtalat, när man slutligen ringer till varandra och börjar prata. Det är kanske då det går utför.

Jag har tagit upp det här på terapin. Min terapeut (en rätt skön tant) kastade huvudet bakåt och asgarvade när jag räknade upp namnen på alla åtta. Hon sa något i stil med att de där tjejerna säkert har problem, men att jag har ännu större, eftersom jag valde att involvera mig med dem. Det ligger något i det. Jag har det i tankarna när jag träffar någon. Det viktigaste, enligt terapeuten, är att jag ska ta det jäkligt lugnt om jag känner mig förtjust i någon. Jag är väldigt, väldigt bra på att kasta mig med näsan före rakt in i mjuk bekräftelse, hångel och sex.

Men på andra sidan om det varma och sköna är det till och med hårdare och kargare än det var innan. Det ska jag undvika genom att ta ett steg tillbaka, skärskåda mig själv och fråga: ”Anguin. Tycker du verkligen om den här tjejen? Är hon så speciell som du intalar dig, eller är det så att du går in i gamla Mönstret igen?” Jag måste lära mig att respektera mina varningsklockor så att jag inte fastnar hos någon som jag egentligen inte vill vara med. Exet hade både den ena och den andra diagnosen. Jag stod vid hennes sida i nära sju år och stöttade henne igenom hennes malande depressioner och skärande ångestattacker. I retrospekt är jag häpen över att jag ens försökte och förbluffad över att jag orkade så länge som jag gjorde.

I de senaste kontakterna med kvinnor har jag gått in med en mer medveten och krass inställning, precis som terapeuten föreslog. Det har varit som att äta mat utan salt och utan chili. De där kvinnorna har varit fadda. De har inte tilltalat någon del av mig, bortsett från kanske driften. Men knappt den heller. Jag är förvånad över att de är så intetsägande. De är inte alls som australiskan i Zürich. Henne kunde jag ha pratat ihjäl om hon inte pratade ihjäl mig först. Det är en sån kvinna jag måste träffa! Som överraskar mig och som får mig att skratta, undra och längta.

På ett sätt så trivs jag med att vara behövd, men samtidigt är jag rätt skör själv och har inte kraft nog att bära någon annan. Jag skulle bara vilja att jag och den där tjejen skulle kunna gå sida vid sida, le åt varandra ibland och ligga tätt, tätt med öppna ögon, helt nära. Tysta och andäktiga av varandra, eller bubblande, pratande, skrattande utan hejd. Jag önskar att varken hon eller jag behövde bäras, i alla fall inga längre stunder. Jag önskar att jag fick känna doften av henne, höra henne andas när jag vaknar, höra henne skratta om kvällen och torka hennes tårar de dagar som är sämre än andra. Jag har så fantastiskt mycket kärlek att ge, men till vem?

Är du en vanlig tjej mellan 28-36? Kan du tänka dig att få ett barn (till?)? Är du lagom på de flesta av hållen och kanterna, men extraordinär på de andra? Är du hyfsat frisk, mentalt och fysiskt? Kan du skratta, prata, kramas och gråta? Står du ut med mig? Mejla för fanken! Jag tar dig på studs!

Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

9 kommentarer

  1. Fantastisk text. Och heja dig!

    Svara
    • Tack! vad glad jag blir! Men jag förstår inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna allt beröm 🙂

      Svara
  2. Nu ropar jag hurra!! Nu börjar jag tro att det blir karl av den ”pojke” du var. Åt helvete med Bambikomplex och planlös saknad. Heja anguin!!!

    Svara
    • Jag har visst gjort något rätt här! 😀 Jag är osäker på vad bara – jag följde bara mina egna fötter…
      Tack för det Åsa, hur som helst. Du är en pärla.

      Svara
  3. Katerina Janouch (sexual-/relationsrådgivare som oxå utnämnt sig till ”hela Sveriges alkoholisthustru” har sagt att: ”Man blir inte alkoholisthustru, man föds till det”.
    Jag är tveksam till KJ:s tyckande och bekäftighet, men i detta kan jag nog till viss det hålla med…
    Ergo: vissa är mer fallna till att ta hand om och stötta andra människor medan andra inte är det (därmed inte sagt att världen är svart och vit, det är inte bara givare och tagare, det finns en massa individer där emellan). Det är väl därför fruar (och män) till missbrukare så ofta hittar en ny missbrukare – man söker det kända och det man kan förhålla sig till, allt annat blir som att lämna sin ”comfort zone”. Din terapeut har rätt – man kan inte rädda någon annan, det gäller därför att bli uppmärksam på sitt eget beteende och inte falla för samma misstag igen…
    Bryt mönstret 🙂

    Svara
    • Det kan du tro att jag ska. Jag tror att jag vet hur också, men jag misstänker att jag kommer att springa på en och annan näsbränna innan jag hittar rätt. Hoppas att ni får det bra i kväll förresten. Och hälsa mannen!

      Svara
  4. Det ligger nog allra mest i en själv. Frågan är om man drar till sig eller dras till eller om det kanske är båda delar. Det är svårt det där. Jag vill bara ha det allra enklaste, men det verkar inte finnas där någonstans…

    Men EN DAG – då man MINST ANAR DET!
    (urk vad jag hatar det där uttrycket :-))

    Svara
    • Jag tror att det är båda delar, hur man beter sig och tänker påverkar hur man väljer och de valen påverkar nog också vem/vilka som väljer en själv. Nån sorts osynlig utstrålning. Jag tror att det viktigaste är att man är medveten om vad man gjort fel och vad man inte vill ha, först då kan man jobba på att få det man vill och förtjänar!

      Haha, jag hatar det också men det är sant. Precis som när man inte letar så kommer det.

      Svara
  5. Jag är glad att jag kom på det där nu när jag är 21 så att jag slipper gå omkring och bli ihop med drägg resten av livet.

    Dock har jag fattat att stor del i det hela sitter i mig. Attt jag t ex alltid haft en mur uppe. Innan jag träffade min senaste, numer expojkvän, bestämde jag mig för att gå all in, bära eller brista, med mina känslor och ingen mur. Det funkade verkligen och jag hade ett toppenförhållande med allt det jag ville ha men aldrig haft förut. Respekt till exempel. Så även om det är mer osäkert och jävligt jobbigt så kommer jag alltid köra den varianten i framtiden.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: