Gamla mönster

Det verkar som om åldern och erfarenheten talar till fler än mig. Fina Åsa har bloggat så klokt och bra, och jag känner igen mig i varje ord. När jag tittar tillbaka på mina förhållanden sedan mitten av tonåren så är det nästan skrattretande, för jag tror inte att jag haft något förhållande där kvinnan inte haft någon form av mer eller mindre allvarliga besvär. Sedan jag var 15 har jag haft åtta förhållanden av längre eller kortare art, och i samtliga fall har jag dragits till tjejer med någon form av demoner. Utan undantag. Jag har i varierande utsträckning fått antingen stå ut, ta hand om eller stå villrådig och osäker.

Jag undrar hur det kan komma sig att det blir så här, för jag kan ju inte se på dem att de inte mår bra, och det är inget man tar upp på första dejten. ”Hej, jag heter Lina. Jag har panikångest.” Och de kan inte se på mig att jag fastnat i en roll som stöttepelare och vårdare. Jag funderar på om det liksom är feromoner som gör att vi klickar, men på senaste tiden har jag haft ett par dejter med tjejer från dejtingsajter. Och de KAN inte lukta sig till mig. De vet inte ens vad jag heter till att börja med. Och hur läser man mellan raderna i meningar som ”Jag gillar att laga mat, att sitta i solen, att promenera och dricka vin”? Det kan inte vara det heller. Kanske finns det där, outtalat, när man slutligen ringer till varandra och börjar prata. Det är kanske då det går utför.

Jag har tagit upp det här på terapin. Min terapeut (en rätt skön tant) kastade huvudet bakåt och asgarvade när jag räknade upp namnen på alla åtta. Hon sa något i stil med att de där tjejerna säkert har problem, men att jag har ännu större, eftersom jag valde att involvera mig med dem. Det ligger något i det. Jag har det i tankarna när jag träffar någon. Det viktigaste, enligt terapeuten, är att jag ska ta det jäkligt lugnt om jag känner mig förtjust i någon. Jag är väldigt, väldigt bra på att kasta mig med näsan före rakt in i mjuk bekräftelse, hångel och sex.

Men på andra sidan om det varma och sköna är det till och med hårdare och kargare än det var innan. Det ska jag undvika genom att ta ett steg tillbaka, skärskåda mig själv och fråga: ”Anguin. Tycker du verkligen om den här tjejen? Är hon så speciell som du intalar dig, eller är det så att du går in i gamla Mönstret igen?” Jag måste lära mig att respektera mina varningsklockor så att jag inte fastnar hos någon som jag egentligen inte vill vara med. Exet hade både den ena och den andra diagnosen. Jag stod vid hennes sida i nära sju år och stöttade henne igenom hennes malande depressioner och skärande ångestattacker. I retrospekt är jag häpen över att jag ens försökte och förbluffad över att jag orkade så länge som jag gjorde.

I de senaste kontakterna med kvinnor har jag gått in med en mer medveten och krass inställning, precis som terapeuten föreslog. Det har varit som att äta mat utan salt och utan chili. De där kvinnorna har varit fadda. De har inte tilltalat någon del av mig, bortsett från kanske driften. Men knappt den heller. Jag är förvånad över att de är så intetsägande. De är inte alls som australiskan i Zürich. Henne kunde jag ha pratat ihjäl om hon inte pratade ihjäl mig först. Det är en sån kvinna jag måste träffa! Som överraskar mig och som får mig att skratta, undra och längta.

På ett sätt så trivs jag med att vara behövd, men samtidigt är jag rätt skör själv och har inte kraft nog att bära någon annan. Jag skulle bara vilja att jag och den där tjejen skulle kunna gå sida vid sida, le åt varandra ibland och ligga tätt, tätt med öppna ögon, helt nära. Tysta och andäktiga av varandra, eller bubblande, pratande, skrattande utan hejd. Jag önskar att varken hon eller jag behövde bäras, i alla fall inga längre stunder. Jag önskar att jag fick känna doften av henne, höra henne andas när jag vaknar, höra henne skratta om kvällen och torka hennes tårar de dagar som är sämre än andra. Jag har så fantastiskt mycket kärlek att ge, men till vem?

Är du en vanlig tjej mellan 28-36? Kan du tänka dig att få ett barn (till?)? Är du lagom på de flesta av hållen och kanterna, men extraordinär på de andra? Är du hyfsat frisk, mentalt och fysiskt? Kan du skratta, prata, kramas och gråta? Står du ut med mig? Mejla för fanken! Jag tar dig på studs!

Annons

Publicerat av Anguin den 18 november, 2010

https://anguin.wordpress.com/2010/11/18/gamla-monster/