Acceptans, eller – den gula jeepen

Människor pratar gärna om Acceptans. Man måste inse att det är på ett visst sätt. Acceptera det för att vara en bättre människa. För att få frid. För att bli lycklig. I synnerhet brukar ”spirituella” människor komma med det påståendet. Jag har aldrig fattat vad de menar egentligen. Jag är kanske för mycket av en fajter. Jag vägrar inse att loppet är kört. Vägrar förlora mot mig själv. Vågar inte (och hatar att) släppa kontrollen. Att acceptera är att ge upp. Att förlora. Jag har aldrig tyckt att det funnits någon logik i Acceptans. Förrän idag. Och det tack vare min terapeut. Och den gula jeepen.

Föreställ dig en gul jeep. Illgul verkligen, så att den verkligen etsar sig fast på den mentala näthinnan. Så att du omöjligen kan glömma den. Ser du den? Bra. Då ska du, i tre minuter, tänka på vad som helst . Utom den gula jeepen. Om du tänker på den har du misslyckats med den här lilla grejen. OK. Sätt igång. Jag tar tiden.

Nå? Hur gick det? Jag antar att det tog en stund för dig att släppa jeepen. Kanske dök den upp lite här och där och du kämpade ilsket ner den. Började tänka på mat, resor, jobb, sex – whatever. Men trots det låg den där bak kulisserna. Du kunde känna dess blotta närvaro, trots mantrat ”Inte tänka på jeepen! Inte tänka på jeepen! Inte tänka på jeepen! Inte tänka på jeepen!”. Så. Du misslyckades.

Nästa steg. Du får tänka på precis vad du vill. Den gula jeepen också. Hur mycket som helst. Tre minuter till. Jag klockar.

Nu då? Hur mycket tänkte du på jeepen? Tre gånger och sen på nåt helt annat?

Så gick det i alla fall för mig. Först fattade jag inte vad det skulle vara bra för. Jag är söt, men lite dum vet ni. Sen förstod jag. Jag kan aldrig styra mina tankar. Jag kan inte styra den gula jeepen. Men; med Acceptans kan jag rycka på axlarna och säga: ”Jaså du, din gula jeep! Är du här? Det skulle du ju inte vara. Nåja. Skitsamma. Det är ju nån annan som kör dig så jag får väl bara låta dig vara här. Så försvinner du säkert snart.” Och faktum är att den faktiskt gör det.

Om jag bara klär mina demoner i gult och låter dem sitta och svina lite på mina axlar ett tag, så må de vara obehagliga – men de kommer inte att förtära mig. Min förhoppning och min önskan är att jag ska minnas det i det ögonblick då de kommer på sina svarta själaätar-vingar för att festa på min osäkerhet, min sorg och min ångest. Det ska tydligen vara gult i år!

Följande inlägg
Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Kat

     /  22 oktober, 2010

    Acceptans – och respekt – kommer man långt med… Både mot sig själv, sina känslor och gentemot andra människor!

    Svara
  2. Grattis! Acceptans är verkligen grejen för dig. Tur att du kom på det, tycker jag.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna

%d bloggare gillar detta: