Jag väntade besök igår kväll. Nära vänner, som jag träffar minst en gång i veckan. Vi brukar ses hemma hos mig på måndagar och det är mycket avslappnat. Jag stod och höll på med tvätten när det ringde på dörren och gick och öppnade med bar överkropp, för tröjan hade precis åkt in i tvättmaskinen. De var lite tidiga, tänkte jag och slängde sedan en snabb blick i titthålet. Det var inte mina gäster. Det var min dotter. Och min exfru.
Jag kramade Prinsessan och kände med ens att jag saknat henne, fast det bara var timmar sedan jag lämnade henne på dagis. Hon hade min keps i handen. Jag hade glömt den på dagis när jag lämnade.
Exet var på gott humör och småtjattrade i bakgrunden. Jag reagerade på det. Hon agerade som om inget hänt – som om hon inte aktivt ignorerat mig. Jag vände mig till henne. Vi hade inte hörts sedan hon meddelade mig om det där med barnbidraget. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att det känns som ett väldigt märkligt beteende…
”Varför svarar du inte i telefon när jag ringer? Jag blir jätteledsen när du behandlar mig så.” Hon skruvade på sig.
”Anguin, jag orkar inte prata med dig.” Jag tolkade det som om hon inte ville ta konflikten som det innebär att hon ensam lägger beslag på alla pengarna, inte som att hon inte orkar prata med mig rent generellt. Men det är som vanligt. Hon duckar och hoppas att det blåser över; när hon drar huvudet ur sanden så är det borta, tror hon. Precis som vanligt. Precis som hon alltid gjort, i stort som smått. Det var så klart därför hon aldrig kunde berätta för mig att det fanns fel i vårt förhållande. Kanske därför det slutligen sprack mellan oss.
Jag såg Prinsessan i ögonen.
”Jag är i alla fall jätteglad att du och din mamma kom hit. Jag älskar dig mitt lilla barn.” Jag kastade en blick på exet, som nickade svagt. Sen gick de. Och jag var ensam. Men det kändes bättre i alla fall.
anguin.wordpress.com 