Kamrater

Jag träffade mina vänner igår. De jag växte upp med. Min ungdomskärlek och hennes man, som är en av mina bästa vänner. Andra grabbar. Andra tjejer. Några barn ur nya generationen.

Vi pratade. Grät och höll om varandra. Bekräftade, och sökte bekräftelse. Trots alla år och trots allt som hänt, inser jag att vi inte förändrats så värst mycket sedan tonårstiden, i alla fall inte på de områden där det räknas.

Begravningen äger rum om två veckor. På en fredag. Jag får jobba halvdag för att hinna med, men det är klart att jag ska ordna det.

P hade någon form av personlighetsstörning. Jag visste det sedan tidigare, men jag visste också att han hanterade det bra. Att han fick terapi och medicin. Han levde ett liv som jag uppfattade som bra. Men på sista tiden hade saker och ting skitit sig.

Han låg i vårdnadstvist med sin före detta fru. Jag önskar och ber att det aldrig händer mig. Dessutom hade han hade nyss förlorat jobbet. Hans flickvän hade hittat honom död på sängen. Han hade tagit sömntabletter. I handen höll han ett foto på sin son.

Hans lillebror har inte slutat med drogerna och är nu försvunnen. Ingen vet var han är.

P blev 32 år gammal. Jag kände honom i 22 år.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

6 kommentarer

  1. Äh gå och dra något gammalt över dig retsticka 😉

    Svara
  2. sörja måste man. Även när man ibland inte skriver grammatiskt korrekt 🙂
    Beklagar förlusten, sörj väl: Betänk allt det vackra ni hade och landa i det.

    Svara
  3. Jag beklagar sorgen. Åh, jag beklagar sorgen..

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: