Jag är trött i kroppen. Ofokuserad. Jag har ont i axlarna och nacken. Känner mig spänd som en stekare. Orolig och grubblande. Jag känner mig som jag gjorde innan jag började med mindfulnessen. Och jag känner skillnaden mycket tydligt. Så här har jag mått i många, många år utan att veta det, utan att känna skillnad. Jag ska på terapi idag. Hoppas att jag kan reda ut det där.
Jag är förvånad över hur totalt jag rycks ner av den här grejen med barnbidraget. Jag reagerar på alla nivåer, fysiskt så väl som psykiskt. Att jag är i disharmoni idag är det ingen tvekan om. Jag har inte fått gjort någonting på jobbet i stort sett. Och det är skit. Det får bli fler övningar. Mer yoga. Mer mindfulness. Jag får börja ta hand om mig själv mer så att jag klarar såna här tvära kast. Jag kan inte säcka ihop bara för att min exfru ger uttryck för sin fundamentala självcentrering – jag borde ha förstått det för så länge sedan.
Hon har alltid reagerat på liknande sätt. Hon tänker bara på målet och bryr sig inte om hur det påverkar omgivningen. Det var samma sak när vi skulle ha barn och när hon ville skilja sig. Hon ville bara ha det som hon ville – och struntade i att det inte var praktiskt görbart. Andra fick sopa upp efter henne, så som jag får sopa upp efter henne nu. Jag tycker mig känna igen tankebanorna. Just ja. Min exsvärmor fungerar på liknande sätt. Också för henne verkar det självklart att hon ska kunna göra vad som faller henne in medan andra måste curla. När jag ville att exfrun skulle flytta ut ur lägenheten (hon lämnade mig faktiskt – och då borde hon lämna mig rent fysiskt också – och inte leva på mina pengar), undrade exsvärmor bestört:
”Men var ska hon då bo?!”
Exfrun lever i praktiken fortfarande på mina pengar, trots att vi är skilda och trots att hon har en annan man. Hälften av barnbidraget är enligt all logik utom lagstiftningens mitt. Hade det varit tvärtom – att pappan fick bidrag – så hade det blivit ramaskri om hur ojämställt vi har det i Sverige. Jag har backat, svalt min stolthet, ställt upp, fixat och uppoffrat mig för att Prinsessan och exet ska ha det bra. Jag har inte velat gå i klinch med henne, för jag har velat undvika bråk och tråkigheter. Hela tiden. Jag har alltid varit generös på gränsen till dumhet. Det här är min belöning för det.
Jag hoppas så innerligt att exfrun vill ta sitt förnuft tillfånga och åtminstone svara i telefon när jag ringer. Annars är jag rädd att vi kommer ha en relation som kommer att vara ytterst frostig under många år. Enough is enough liksom. Jag skiter väl i pengarna. Det är inte det som är grejen. Det är det faktum att hon hela tiden kör över mig utan en tanke på hur jag mår och hur vår relation påverkas. Det är som om hon vore helt blind. Eller som om hon skiter fullkomligen i mig. Trots det band vi har. Och trots att det är Prinsessan som kommer att fara mest illa av att vi blir ovänner.
Frågan är vad hon värderar mest: 550 spänn i månaden eller relationen till sitt barns far. Jag är rätt säker på att det är det förstnämnda.
Nu känns det förresten lite bättre…
anguin.wordpress.com 
Anguin
/ 6 oktober, 2010Och efter terapin känns det ännu bättre.