Stockholm. Jag levde i helgen. Kunde vara på plats i nuet, med människor som betyder mycket omkring mig. Jag pratade om det gamla med min familj och med mina vänner – men det var inget ältande. Inget ledset. Kanske lite sorgset och melankoliskt. Men inte ledset. Det hände en massa saker – så mycket att jag knappt kan tro att det började i fredags. Det känns som om det vore veckor sedan. En av de sjysstaste upplevelserna var min första bekantskap med yinyogan, eller med yoga överhuvudtaget.
Min gamla kursare från JMK sadlade om och började intressera sig för yoga på allvar. Nu har hon en yogastudio i gamla Lumafabriken i Hammarby sjöstad. Under de senaste åren har vi haft ganska sporadisk kontakt. Hon har varit upptagen med att utbilda sig och med att skapa sin verksamhet och jag har ju blivit pappa och skilt mig, så vi har inte kunnat ses så mycket. Hon och hennes sambo har två underbara kids och jag är mycket fäst vid dem alla fyra. När hon fick reda på att jag låg i skilsmässa och mådde dåligt, bjöd hon mig till yogastudion för att vi skulle kunna snacka igenom vad som kan passa mig. Och så tyckte hon att jag skulle gå ett pass yinyoga för henne. Jag var rätt skeptisk först. Lite rädd att göra bort mig tror jag. Men jag tackade ja till passet och till en middag därefter.
Jag träffade hennes sambo (mannen som lärde upp mig till sushikock) på en kaffe innan, och därefter gick vi tillsammans bort till studion. Det var lite… flummigt. Men inte alls så flummigt som jag trodde att det skulle vara. Tvärtom kändes det rätt positivt. Det var varmt och skönt. Belysningen var dämpad och det brann ljus bakom långa, glesvävda draperier. Det kändes. Det kändes lite som julafton. Eller något högtidligt i alla fall. Min vän blev väldigt glad att se mig.
Jag tog en matta och placerade mig längst bort på ena sidan. Vi började. Det var obekvämt. Jag kunde inte hitta en position jag var bekväm med. Det gick bättre, undan för undan. Plötsligt hade en och en halv timme gått. Jag kände mig avslappnad och skakig. Trött men ändå pigg. Lättad. Eller kanske snarare lätt. Jag bestämde mig där och då för att börja yoga i Växjö, i alla fall några gånger. Jag tror att det är bra för mig.
Sen bar det av på middag. Det blev – sushi. Och jag rullade vegetariska maki för glatta livet. Jag kom att tänka på att jag gärna skulle vilja ha ett sånt här liv. Med en naturlig plats. Med vanliga samtal. Närhet. Yoga. Vegetarisk mat. Lugn och ro.
Efter maten pratade jag och vännen. Hon ställde obehagliga frågor. ”Varför det?” undrade hon hela tiden. Och jag kände att jag inte kunde argumentera emot, samtidigt som jag inte ville acceptera. Av erfarenhet vet jag att sådana tillfällen brukar leda till utdragna funderingar över hur jag tänker och värderar. Ofta sker det någon form av paradigmskifte hos mig – hela världsbilden kan förändras. Men ännu är jag inte där. Kanske kommer jag inte dit.
Hon frågade varför jag ville yoga. För att jag ska kunna samla mig. Mina tankar. För att kunna fokusera. ”Måste man kunna det?” undrade hon. Ja, det tyckte jag. ”Varför det?” frågade hon. För att jag känner mig splittrad. ”Du tror inte att det kan ha att göra med att verkligheten är på ett sätt – men du vill ha den på ett annat – och att det är därför du är splittrad?” Eh… Fanken. It made sense. Om jag slutade vilja vara något annat – slutade längta efter känslor – då skulle jag inte må dåligt, i alla fall sett ur ett rent tekniskt perspektiv. Men, liksom, jag vill ju ha de här känslorna! ”Ja, men nu har du dem inte.” Men kan jag inte förändra det? ”Varför?” För att jag jag vill att de ska vara där! ”Varför är det så viktigt för dig?” För att… det är normalt! För att man SKA ha känslor! ”Säger vem?”
Ja. Ni fattar. Jag kan tro att ni, liksom jag, har en bestämd uppfattning om att känslor är bra, även om de är negativa. De hör till. De sätter färg på livet. Men samtidigt… Vännen har ju rätt på sitt sätt. Vem säger att det inte bara är föreställningar, sociala mönster och kemiska processer? Hon menar inte att det är FEL att ha känslor – bara att det inte är fel om man saknar dem. Jag gillar det inte. Jag tänker jobba för att få rätsida på mig. Och på mina känslor. De ska finnas där. För att jag bestämt mig för att de ska det!
anguin.wordpress.com 
icon
/ 8 januari, 2011Vilket inspirerande inlägg. Känslor är verkligen alldeles särskilt kapitel för mig med. Hur jag ska förhålla mig till dem, vad de står för osv. Ska så fort jag är tillbaka på jobbet ta mig an Anna Kåvers bok Himmlen, helvetet och allt däremellan, just för att vill lära mig mer om känslor.
Anguin
/ 9 januari, 2011Det är nog ingen dum idé att läsa om känslor. Vad man än tror finns det en hel del människor som vet hur de fungerar. Jag går jämt runt och tror att jag är ensam om att ha det så här, men ju mer jag ser efter desto mer inser jag att det finns fler som funderar på det. Du till exempel 🙂
Dessutom börjar det liksom lossna. Jag får små injektioner av svårfångade, men ack så ljuva känslor. Det är som att få sockerdricka i näsan, fast skönt.
Chameleonlady
/ 8 oktober, 2010Jag stängde av för att jag försökte anpassa mig till mannen i en relation som inte var rätt för mig. Vet inte riktigt hur det gick till när jag stängde av, för jag fattade aldrig riktigt när det hände. Jag bara upptäckte flera år senare att jag inte var… komplett. Att jag bara hängde med utan att reflektera över vad jag själv ville. Och för att vilja något så måste jag känna något.
Mina känslor kom tillbaka när jag träffade min blivande make. Det var som en naturkraft, och jag kunde helt enkelt inte låta bli att känna något för honom. Men sedan vi blev tillsammans fick jag jobba aktivt för att få tillbaka även andra känslor. Och det innebar att sitta tyst en himla massa och leta i mitt inre efter någon liten respons på vad som händer runt mig. När jag hittade ett litet frö till en känsla försökte jag ”zooma in” på den och låta den växa. Tyst och ganska mörkt i rummet runt mig hjälpte mycket.
Det låter helflummigt, jag vet. Jag är en ingenjör som inte gillar flum egentligen, men jag kan inte beskriva det på ett bättre sätt.
Anguin
/ 8 oktober, 2010Hehe! Inför själen och känslorna har även ingenjörer rätt att vara flummiga 🙂
Chameleonlady
/ 5 oktober, 2010Jag har faktiskt funderat en del över det där med känslor eftersom jag själv hade stängt av dem ett långt tag. Mitt svar på varför det är viktigt att ha känslor är för att livet blir fattigare utan dem. Om jag bara gick livet igenom utan att uppleva toppar och dalar med känslorna också så blir jag liksom… lurad… på en del av upplevelsen. Och jag har ju bara det här livet, så jag får se till att krama ur så mycket jag bara kan ur det.
Men det är mitt svar. Du kan ha ett helt annat.
Anguin
/ 5 oktober, 2010Jag är inne på ditt spår, utan tvivel. Men du säger att du stängde av dina känslor. Hur? Och viktigare – hur kom de tillbaka?