Prata

I går ringde exet. Dottern ville berätta om sitt pusslande. Jag pratade några ord med henne, innan hon, sin vana trogen, lade ifrån sig luren och sprang någon annanstans. Jag pratade med exet och jag frågade henne:

”Vad är det du vill prata om egentligen?”
”Inget. Jag tänkte gå och lägga mig nu.”
”Men du har sagt att vi ‘måste prata’. Vad är det du funderar över?”
”Inget särskilt. Nej, inget.”
”Du har sagt att vi måste prata i mer än ett år. Jag lyssnar gärna på dig.”
”Nej, men det är inget.”
”OK. Antingen vill jag att du berättar, eller så slutar du prata om det. Jag blir lite fundersam när du hela tiden säger att vi ska prata och att du sen aldrig kommer till skott. Kan du förstå det?”
”Ja. Jag ska sluta. Vi pratar bara om sånt som rör Prinsessan hädanefter.”
”Så du vill inte prata längre?”
”Alltså… Jag vet inte.”
”Det där har du sagt sedan vi började prata om att skilja oss. Kom igen nu.”
”Inte nu. Jag vet inte. Det var inget. Vi glömmer det. Är det OK?”
”Nej, det är inte OK. Det är orättvist och du gör  mig osäker. Det är inte OK.”

Vi var tysta några ögonblick. Jag önskade henne godnatt och vi lade på.

Jag skrev ett mejl till henne, direkt efteråt. Jag skrev att hon var skyldig mig att berätta vad det är hon tänkt på sedan i juli förra året. Skyldig att berätta varför hon hela tiden säger ”jag vet inte” och varför hon nästan undantagslöst gråter när vi pratar. Jag undrar vad hon döljer, vad hon tänker på. Jag är rädd för att det är något som kommer att göra mig ledsen, men jag vill ha det ur världen. Får jag höra ett ”jag vet inte” till så spricker jag. Det är dags att avsluta det här kapitlet. Kanske i synnerhet för henne, men någonstans i min sjuka hjärna funderar jag över om hon kanske ångrar sig. På ett plan hoppas jag det. På ett annat så vet jag inte vad jag skulle göra om hon ville att vi skulle prova igen. Den får se den som lever.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

11 kommentarer

  1. Jag gillar att du söker svaren. Jag tror att du är redo för svaret oavsett vilket det är. Ibland gör det ont. Ibland åker vi dit rejält. Men växer av det gör vi alltid.

    Svara
  2. katt på tangentbord..

    Jag blir glad och du lär få se. För lever gör du väl.

    Svara
  3. Oh vad glad jag blir att du står upp för dig. ATt du säger att hennes jag vet inte gör dig osäker och att du vill ha svar. För din skull. Och för hennes. Att oavsett är det dags att avsluta ett kapitel
    Jag blir glad.. och d

    Svara
  4. Förstår din frustration! Håll på dig att om hon säger så igen så ÄR det verkligen något hon vill säga, antingen är det något bra eller är det något jobbigt. Men jag tror det är ännu jobbigare att inte veta….

    Kram

    Svara
    • Ja, det tror jag också. Tidigare ville jag inte pressa henne (och frågan är om det är produktivt ens i dagsläget), men nu börjar jag tröttna.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: