Det var jag och sju kvinnor i varierande åldrar på kursen. De flesta var där för att de hade smärtor; kursen sköts i smärtrehabs regi. En läkare och en sköterska höll i det hela. Först kändes det verkligen som en sån där grupp för tokiga vrak, när vi sträckte på oss i ring och gick runt, runt i en gymnastiksal. Sedan tog övningarna vid. Jag kände igen dem från det jag tidigare gjort. Efter första övningen kände jag mig lätt och smidig. Lättad till och med.
Under andra övningen gick jag antingen in i någon form av meditativt tillstånd eller så somnade jag (jag känner en som somnar på sin yoga; jag tänkte vi kunde bilda klubb). Hela jag blev till ljummen gröt som bara låg där på golvet, halvt medvetande, mjuk, härlig och varm. Tankarna var som bortblåsta. När övningen var slut hade jag inte ont i magen. Jag har inte ont i magen nu heller, och de där huggen i maggropen, de som känns som om jag vore rädd, har jag inte känt av sedan klockan 14 igår.
Jag funderade ett tag på att prova psykofarmaka. Min mamma berättade om min släkt, där flera av männen på min mors sida har misstänkts ha eller ha haft depressiva åkommor. Min mammas farfar tog livet av sig. Min morfar dog under oklara omständigheter, och han var alltid mycket svårmodig. En morbror till mig har gått på antidepressiva i stort sett under hela livet, och så är det en av mina nära som gör det nu. Hen har berättat om hur livet blev så mycket bättre sedan hen tog beslutet att prova. Hen njuter mer, skrattar mer och ser livet mer i färg. Det känns lite som om jag har oddsen mot mig när det gäller förutsättningar, och med tanke på de positiva effekter som hen beskrivit, verkade det långt mycket bättre än att gå runt och må dåligt. Så jag tänkte be om det. Men så provade jag mindfulness. Just nu känns tanken på psykofarmaka väldigt avlägsen. Om utvecklingen fortgår i samma takt som den gjort hittills, kanske jag kommer att ha ett rikt och känslofyllt liv till sommaren.
anguin.wordpress.com 