Idag ska jag på mitt första möte i mindfulness-gruppen. Det kommer att fortgå i åtta veckor och vara på mer avancerad nivå än mina övningar med min terapeut. De avslappningsövningar jag fått av terapeuten gör verkligen nytta – jag mår bättre efter att jag gjort dem och jag märker tydligt när jag känner att jag ”måste” göra dem. Tack vare hennes lektioner i hur stress fungerar och hur det påverkar mig, ser jag mycket tydligare signalerna på att jag är för stressad. Även om jag långt ifrån kan sluta upp att jäkta på en gång, inser jag i alla fall att jag borde sätta mig en stund i stället för att fara runt som en speedad irländsk setter i en hönsbur. Att jag sedan inte sätter mig ner är så klart en brist. Jag får öva.
Jag är lite nervös för hur det ska gå i gruppen. Jag vet inte vad jag ska ha med mig, och jag är inte 100 % säker på vilken adress jag ska vara på; terapeuten visste precis vilket hus det var, men kunde inte för sitt liv komma ihåg vilket nummer på gatan. Jag har surfat runt lite och tror att jag hittat rätt. Klockan 15 är det dags, och då hoppas jag kunna hitta ännu bättre möjligheter att bli bättre. För bättre har det verkligen blivit. Det är riktigt skönt att känna skillnaden mellan tokstress och intestress. Jag kommer ner på en nivå där jag känner igen mig själv och där jag har lite koll på min kropp och hur jag mår. De där känslorna ligger fortfarande någonstans under ytan, men de ska jag nog kunna locka fram.
Jag ska bejaka. Inse. Validera. Acceptera att jag har alla möjliga känslor och att det finns rum för dem, även om de är negativa. Men jag ska inte hänga upp mig, älta eller grubbla. Det blir bra det här.
anguin.wordpress.com 