Idag var det ispansar på bilen. Det går inte längre att ducka för att hösten är här. Snart kommer vintern. Jag hade hoppats att jag skulle möta den som en fri och stadig människa, men frågetecknen är kanske fler än de någonsin varit. Jag hoppas att mina val ska leda mig rätt och att jag ska kunna vakna upp en dag och se världen med friska ögon, nyfikenhet och bröstet fyllt av glädje. Jag vet att det går. Och det gör lite gott i hjärtat att skriva det nu. Men för ögonblicket är det lite lågt. Jag har pratat och tänkt. Fått besked och klarhet, både på gott och ont.
Den där Hank Williams skrev en hel del sjyssta låtar. Bland annat den här: I’m So Lonesome, I Could Cry. Att vakna ensam i lägenheten, att göra sig i ordning själv, att strunta i att äta frukost för att det skulle kännas för ensamt – det börjar bli lite surt. Men igår kände jag. Det är bara bra. Jag tycker om att känna, men jag var svartsjuk, och det är väl i sig inget positivt. Känslan överrumplade mig, dels därför att jag ju nästan aldrig känner och dels för att jag aldrig är svartsjuk.
Men kände, det gjorde jag. Både svartsjuka och saknad. Och undran. Jag kan liksom välja mellan att se det som om jag absolut inte gjort något intryck – att jag bara var en parentes, eller så kan jag strunta i att se det så. Jag är allra bäst på att se det ur första synvinkeln, men samtidigt är jag medveten om att det är så, och kan därför kämpa emot. Första alternativet dominerar emellertid just nu. Det är helt uppenbart att man inte saknar förrän man på allvar inser att man förlorat något. Men se där! Jag kände mer! Saknad! Det här låter kanske en smula cyniskt, men samtidigt som jag känner mig en smula uppgiven (inte bara på grund av saknaden och svartsjukan – det är liksom en sådan period just nu – ”tack vare” mötet med exet i söndags) är jag tacksam för att jag faktiskt känner. Dessutom är jag på ett plan glad och lättad över att det blivit som det blivit. Det är rättvist. Det är mer rätt nu än det hade varit om inget hänt. Och då kickar andra alternativet in. Det är bara fråga om att skaka av sig det ledsna, och det gör jag på ett kick – jag har ju inte på allvar förlorat något – om jag tolkat situationen rätt. Andra alternativet borde råda mer i mitt liv. Jag ska se till att det gör det.
Så. Idag – Moanin’ The Blues; imorgon – Ramblin’ Man!
anguin.wordpress.com 