Möte

Jag och Prinsessan tog oss till vallokalen idag. Jag försökte förklara för henne varför man röstar, men det var klart inte så lätt. Tre och ett halvt-åringar har liten insikt i hur länder styrs – och ärligt talat i vad ett land är. Tanken slog mig att vi kanske skulle springa ihop med exfrun där, och det slipper jag helst, men den sannolikheten var så liten att jag släppte funderingarna på det.

Väl på plats sprang vi så klart ihop med henne. Som förgjort. Sannolikhet my ass. Prinsessan blev glad. Och det blev jag med, någonstans därinne. Men mest kände jag mig besvärad. Hon hängde med Prinsessan när jag röstade. När jag var färdig frågade hon om vi skulle ha sällskap hem och jag ville helst säga nej. Jag visste att vi antingen skulle gå besvärat tysta eller så skulle vi prata – ännu värre. Jag vet inte vad jag ska säga till henne. Hon har sagt att hon ”vill prata”, men jag har ingen aning om vad. Det var svårt att säga nej när Prinsessan var med. Så vi gick hemåt tillsammans.

Hon började lite trevande. Pratade om valet. Undrade vad jag trodde om vem som skulle vinna. Jag fann att jag plötsligt svarade. Att jag skämtade lite. Så frågade jag henne vad hon ville att vi skulle ”prata” om.
”Jag vet inte.” svarade hon.
”Är det för MIN skull, eller vaddå?” undrade jag. Hon svarade något jag inte hörde.
”Vad?” frågade jag. Hon fick tårar i ögonen.
”Inte nu, OK?”
”OK.”

Vi var tysta en stund. Sen började hon prata om något annat. Hon började prata om sitt nya liv, med sin nya man. Jag bad henne sluta. Jag mådde illa av att höra det. Det känns så förjävligt att höra. Hon bygger upp ett nytt liv för varje dag som går, och såna här tillfällen påminner mig så bittert om att jag inget har. Hon har börjat sminka sig, fixar med håret, tränar – saker och ting som hon inte gjorde när vi var tillsammans, som om jag inte var värd det.

Det finns så mycket av det jag vill uppnå som mer eller mindre kräver en andra hälft; barn, ett hus – att kunna slå sig till ro till sist. Det är så orättvist att tvingas börja om från början, fast bakbunden av det faktum att jag bor där jag bor, att jag inte är 20 längre och att jag har ett barn som skrämmer bort fler än som tycker att det är OK. Jag kommer att bli den evige singeln, bli fetare och fetare, gråare och gråare – med mindre och mindre hår på huvudet. Jag är en second hand-man som någon annan second hand-människa får nöja sig med. Jag får ta det som blir över. Nån stackare precis som jag. Med fett bagage och en hoper snoriga ungar och ett psykopatiskt ex som vill kniva mig för att jag ligger med mamman till hans barn som han bara bryr sig om när det gäller att kontrollera andras liv.

Exet och jag skildes åt utanför hennes port. Hon såg sig inte om. Jag tittade länge efter henne. Jag kan inte låta bli att tänka att jag vill att vi ska vara tillsammans igen. Ibland saknar jag henne så att det gör ont. Så mycket hade löst sig. Så mycket hade blivit bra igen. Jag hade kunnat fortsätta med mitt liv igen. Vi hade kunnat lämna Växjö. Nu känner jag mig osalig. Och så hemskt ensam.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Vara över « Osorterade tankar från villaförorten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: