Idag regnar det

Jag har haft en fantastiskt trevlig och arbetsam helg med vännerna. Trött som en trasa är jag, och med spår av en eventuell annalkande förkylning. Och det är så där härligt jämngrått på himlen så att inget ljus släpps igenom. Det är dunkelt och dystert, och så kommer det att vara tills i maj. Jag ser inte fram emot det. Och så känner jag något. Det hör inte till vanligheterna – depressionen har suddat bort min förmåga att känna. Så har det varit i många år, men jag har knappt märkt det.

Jag har då och då noterat att jag känner mig en smula uddlös, men det var inte förrän terapeuten kom med påpekanden i förrförra veckan som jag verkligen började reflektera över det. Det hela kröntes av att jag faktiskt VILLE någonting när jag besökte Stockholm den helgen. Och det var en så märklig känsla. Jag lade verkligen märke till den. Jag ville gå på stan. Aktivt. Det kändes underbart och jag kände mig mänsklig.

Idag känner jag saknad. I regnet saknar jag den blonda. Hennes närhet, värme och mjuka kropp. Att sova bredvid henne. Jag saknar hennes ögon och mun och hennes klipska kommentarer. Jag saknar henne.

Och så saknar jag Prinsessan. Jag lämnade henne i tordags för jag hade mycket att stå i, i slutet av veckan. Jag kommer inte att få tillbaka henne förrän på fredag. Jag undrar hur hon mår – om hon tillfrisknat från sin förkylning. Jag saknar till och med hennes korslagda armar, den där näsan i vädret och de där bestämda stegen in på rummet som ackompanjeras av ”Nej. Jag. Vill. Inte. Nu är jag inte din kompis!”

Jag saknar. Och det är skönt. Saknad står nära kärlek. Jag tror att jag kanske är på väg att hitta tillbaka till mina känslor efter alla dessa år, med allt vad det innebär. Det är skönt. Men det gör ont också.

Annons

Publicerat av Anguin den 13 september, 2010

https://anguin.wordpress.com/2010/09/13/idag-regnar-det/