Avrest

Min brorsa har åkt. Familjen är återigen så splittrad. OK att vi inte sågs särskilt ofta, men han hade en timmes resa till farsan och jag har en och en halv. Det var liksom en enklav här nere. Vi sågs en eller ett par gånger i månaden och även om vi borde setts varje dag så var det i alla fall OK. Jag önskar att jag någon dag kunde bo så pass nära min familj att vi kunde ses dagligen om vi så ville, men frågan är om det någonsin kommer att bli så. Sannolikheten för att brorsan träffar sitt livs dam därute är ganska stora. Han är 35 år gammal och har en karriär som de flesta bara drömmer om. Han ser bra ut, är vältalig, välutbildad, självsäker, trevlig och insiktsfull. Han har sjungit i kör, spelat fotboll på elitnivå, är en mycket duktig fotograf, spelar piano och reser mycket till världens alla hörn (och talar tre språk flytande – förutom svenska). Han är ett kap.

Det gör mig ledsen att tänka på att den tjej han sannolikt träffar är en tjej som jag inte ens känner till. Alltså – jag kommer inte att lära känna henne direkt. Det är inte som det var förr, när man nästan var lika god vän med brorsans flickvän som med brorsan. Tjejen han hängde ihop med var liksom en självklarhet i bekantskapskretsen – en del av familjen. Nu blir det antagligen en ansiktslös kontinentaleuropé som man kommer att få träffa max tio gånger innan de gifter sig. Jag misstänker nämligen att brorsan börjar bli liiiite nervös inför det här med familjebildandet.

Jag vet att han funderat mycket på det. Han är väldigt förtjust i Prinsessan och frågar mig då och då om föräldraskapet – om det är det man går runt och saknar utan att veta om vad man saknar. Och det är ett ganska naturligt steg att ta när man lyckats uppnå i stort sett allt annat. Ibland kan jag känna mig avundsjuk. Nog fan har han jobbat. Hårt. Länge. Men det har jag också. Och jag har inte ens kommit halvvägs så långt som han. Visst – jag har en dotter och jag hade ett äktenskap, men för att vara ärlig är det inte vidare svårt att göra någon gravid. Det klarar faktiskt de allra flesta. Jag ser det inte som någon särskild merit. Det är klart att faderskap är något man utvecklar – bra pappor växer inte på träd. Självklart har jag kommit mycket längre på den vägen än brorsan, men jag får för mig att det är något man växer in i (eller tvingas in i om man vill uttrycka det så). Det är något naturligt. Något som finns där inom en om man bara vågar ta ansvar. Det är inget unikt. Det finns i generna.

Jag antar att jag alltid kommer att vara nummer två – den som bara kommer liksom halvvägs. Oavsett det faktum att jag kommit långt i min karriär, sitter jag osäkert. Jag ÄR osäker. Ingen vet vad som kommer att hända härnäst. Om jag misslyckas här är jag körd. Det här är sista chansen. Skulle jag stå arbetslös i den här hålan återstår restaurangbranschen eller vården, för jag kan inte flytta utan att tvingas välja bort Prinsessan.

Nåja. Det reder sig säkert. Både för brorsan och för mig. Jag hoppas att han hittar en kanontjej där nere – någon som kan matcha honom och som verkligen älskar honom. Jag hoppas att de får många barn och att de kan leva lyckliga tillsammans. Helst i Sverige förstås.

Annons

Publicerat av Anguin den 23 augusti, 2010

https://anguin.wordpress.com/2010/08/23/avrest/