Döden

Jag är hemma hos min pappa. Jag kom för några timmar sedan. Prinsessan är med och hon har det så roligt hos sin farfar. Jag har druckit ett par öl och snackat med farsan. Det var så länge sedan  jag var här, så det känns skönt.

Farsan berättade för mig om sin dag. Han hade varit på sjukhuset och hälsat på en av sina barndomsvänner. De har känt varandra alltid. Jag vet mycket väl vem det är. För en kort tid sedan fick han diagnosen lungcancer – som spritt sig till skelettet. Det har gått oerhört fort. Han får spontana frakturer – skelettet bara går sönder – och han ligger fastspänd för att det inte ska bli värre. Enligt honom själv väntar han bara på att dö. Det finns inget att göra.

Farsan hade varit på Galgabacken där de lekte tillsammans som barn. De byggde kojor och plockade björnbär. Farsan hade plockat björnbär och tagit med sig till honom.
”Jag plockade dem i Galgabacken” berättade han. ”Som vi gjorde när vi var små.” Vännen försökte smaka, men kunde inte. Han var för trött. Kunde inte sova för att han hade så ont. Så farsan gick. Han vet inte om de någonsin får ses mer. Vännen är bara några år äldre än honom.

Jag blir jävligt medveten om sakernas tillstånd. Min pappa är 69 år gammal och han kan dö vilken dag som helst. Cancer. Hjärtat. Vad som helst. När jag växte upp var jag inte vidare förtjust i min far. En elak patriark utan mycket känslor. Men saker har ändrats. Han har fått ett barnbarn i Prinsessan och han älskar henne innerligt och sedan morsan drog för några år sedan har pappa börjat se sig själv ur annan synvinkel. Han är medveten om att han kanske inte varit den bäste maken eller pappan alla gånger och nu gör han uppenbarligen vad han kan för att göra saken bättre.

Han gör det mycket väl. Jag känner knappt igen honom. Han är den pappa jag önskar att jag alltid haft. Självuppoffrande. Omtänksam. Kärleksfull. Och så full av känslor. Jag älskar min pappa. Det ska han få veta.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

4 kommentarer

  1. Ja. Berätta det. Säg vad du tänker och känner.

    Svara
  2. Det är fint, att berätta, det gör gott, åt två håll, underbart att läsa.

    Svara
  3. Livet är nyckfullt och allt vi kan göra att uppskatta människorna när de är här. Och säga att vi älskar dem.
    Jag blir glad att läsa om din kärlek till pappa, och din pappas förändring.

    Svara
  4. Du måste låta pappa veta att du älskar honom!!! Vad som är historia är historia. Det viktiga är att han finns där för Prinsessan och dig idag. NU.

    Jag har ett ruskigt minne av en situation där jag inte lät en person få veta vad h*n betydde. I tid. Det gör ont att tänka på denna episod, även om det gått 25 år sedan.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: