Det arga lilla livet

I går kväll satt jag i fåtöljen. Jag blundade och andades långsamt. Försökte lugna ner mig. Prinsessan hade antingen nejat, skrikit, varit olydig eller gråtit sedan jag hämtade henne strax efter klockan 17. Hon kladdade med maten. Jag varnade henne. Hon bröt ihop och sprang in på rummet. Hon kom ut efter en kvart. Och så försökte vi igen. Och igen.

Till sist var det läggdags. Då ville hon bada. Så jag kranade upp vatten. Då ville hon inte längre. Jag förklarade att det antingen var sängen eller badet. Hon ville inte välja utan låg på golvet i badrummet och skrek. Jag lyfte upp henne och bar in henne på rummet. Jag kunde känna hur hon blev kokhet av sitt desperata skrikande innan jag lade henne på sängen.

Jag gick ut. Hon skrek och grät som om jag höll på att bryta armarna av henne. Jag satte mig i soffan. Hörde hennes utdragna ”mmmmaaaaaammaaaaa!”. Bet ihop tänderna hårt. Försökte att bara andas. Ville helst av allt berätta för henne hur det ligger till.

Det är din mmmmmaaaaammas fel att hon inte kan vara hos dig nu. Det är din mmmmmaaaaammas fel att du får sitta ensam på rummet eftersom pappa inte orkar just nu. Din mmmmmaaaamma stack iväg med ett jävla karlarsle och lät dig bli en liten flipperkula att skickas fram och tillbaka vecka efter vecka. Och varför i helvete skriker du inte ”paaaaaaaaappaaaaaaaaaaaa” istället?!

Så kom hon ut. Grät förtvivlat. Kröp upp i min famn. Vi kramades länge. Hon berättade tårögt om de monster som fanns i hennes garderob. Om monster som stack ut tungan till människorna, och låste in deras barn i fängelset så att mammorna och papporna inte hade några barn längre.

Vi gick tillsammans till rummet. Tände lampan. Kollade garderoben. De var borta, alla monsterna. Vi läste bok. Pussade godnatt. Sa att vi älskar varandra. Sen somnade hon.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Tuffa stunder och sund pappa som tänker inte säger. Det kan jag inte skryta med varenda gång stunder som dessa funnits.

    Svara
  2. Det är svårt…
    Och det är egentligen ingens fel, tänk inte så… För prinsessan är ju där! OCh kommer vara en pain in the royal behind massvis av gånger. På eget bevåg. Även om ni inte skiljt er. Kanske några mer ggr för att ni gjorde det. Men du fixar det… Bara andas ut, håll på dina regler och älska den lilla tösen sönder och samman så löser det sig. Även om ni är skilda.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: