Jag har fortfarande svårt att värja mig i detta nu. Det finns tårar som ligger på lur och ett bröst som värker av oro och sorg. Tankar som smyger mot det fasansfulla scenariot där jag mister mitt barn. Idag har jag tittat på henne. Lyssnat på henne. Känt hennes lukt. Varit med henne så mycket jag förmått. Haft henne i famnen. Lekt, kramats och pussats. Jag har sugit in varenda liten förnimmelse av min älskade dotter och förbluffats över att hon är mitt barn. Jag har undrat så hur det kan komma sig att hon är min – att jag kunde få något så underbart bortom all fattning. I morgon ska hon till sin mamma igen. Jag saknar henne redan så att jag är tjock i halsen. Bröstet känns som en stor tomdunk, axlarna är spända och armarna värker av längtan efter att få hålla henne.

Jag har suttit vid hennes säng och lyssnat på hennes andhämtning. Jag har försiktigt strukit henne över håret. Sett hennes små anletsdrag i det dunkla ljuset och inte fattat hur hon kunnat bli så vacker. Det finns ingenting i hela världen som är vackrare och ingenting jag älskar mer. Jag är så tacksam över henne och jag ber att jag aldrig någonsin måste skiljas från henne. Jag skulle gå sönder utan henne; mitt lilla, fina barn. Min älskade lilla femåring.

”Kommer mamma på mitt kalas?” undrade Prinsessan. Jag har undvikit frågan tidigare och det har gått bra – kanske för att den inte varit så direkt. Men den här gången svarade jag.
”Nej, det gör hon inte.”
”Varför det?”
”Ja, vet du…” och sen sa jag det: ”Du vet, Prinsessan, att förut älskade mamma och pappa varandra och bodde tillsammans. Och vi fick dig. Men så träffade mamma Nyamannen och så blev hon kär i honom. Och därför tycker pappa inte så mycket om honom – för pappa blev ledsen för att mamma inte ville vara tillsammans med mig längre. Jag tror att det är lite likadant för din mamma – hon vill inte träffa Å just nu. Och eftersom Å kommer på ditt kalas kanske det inte är så bra att mamma också kommer.” Prinsessan var tyst.

”Förstår du gumman?” frågade jag till sist. Hon nickade. ”Men vet du; Nyamannen är ju jättesnäll mot dig och han tycker om både dig och mamma väldigt mycket. Det är bara det att pappa och Nyamannen har bråkat och så är vi lite ovänner kan man säga. Men det viktigaste är att både jag, Å, mamma och Nyamannen älskar dig. Det vet du va?”
”Ja. Men har man bråkat så kan man ju bara säga förlåt till varandra pappa.”

Det kanske hade varit bäst om jag inget sagt, men å andra sidan kan vi inte dölja problematiken för henne hur länge som helst. Hon börjar bli stor och fattar alldeles säkert mer än jag inser. Nu är det inte så att jag går runt och kokar av ilska och hämndbegär mot Nyamannen – långt därifrån – men det vore osant att säga att jag tycker om honom, eller att vi är vänner. Förvisso är det ganska längesen, men vissa saker är inte så enkla att förlåta.

Jag tycker att jag har provat allt, men inget hjälper. Jag är fast och jag tvingas leva med att någon annan anser att det är självklart att jag ska rätta mig efter denna någons önskemål. Det gör mig så hemskt trött och så hemskt lustlös.

Jag bävade. Minst sagt. Vad fan skulle jag svara om de frågade om mitt liv eller kom med menande kommentarer gällande förlovningsringen på vänsterhanden? Jag ville verkligen inte. Men vad gör man? Man får bara bita i bollen och ta tjuren i hornet – det är ändå ens enda barns femårsfest. Till på köpet var min käresta på besök; exet hade tidigt uttryckt att visst ville hon träffa min ”nya”, men inte på Prinsessans födelsedagsfest, så mitt hjärtas dam skulle få stanna hemma i min lägenhet under tilldragelsen.

Men hon hade kommit redan dagen innan, så vi var ute på några ärenden under lördagsförmiddagen. När vi körde in på gatan där jag bor, och där vi sskulle parkera bilen, stod min exsvärfar och hans nya bekantskap och packade ur sin bil. Jag våndades. Men vinkade. Och beredde mig på att stiga ur bilen och gå och hälsa och visa upp min tjej. Jag parkerade i en ficka 20 meter framför dem, steg ur – och fick se hur de skyndsamt försvann bortåt exets lägenhet – utan ens en blick över axeln. Jag blev minst sagt jävligt paff – och kände mig dessutom väldigt förolämpad. Jag kan inte beskriva exakt hur min flickvän kände sig, men glad över det var hon inte – det var uppenbart att exsvärfar och hans donna inte var så sugna på att träffa henne.

Jag och farsan – de enda representanterna från min familj, begav oss slutligen in i lejonkulan. Vi möttes på en kinarestaurang i stan och farsan var glad i hågen; på något vis har inte hans relation till mina exsvärföräldrar förändrats i någon större utsträckning, och han gillade dem på den tiden det begav sig. Jag högg tag i exsvärfar.
”Men tjena! Det var värst vad ni hade bråttom in från gatan. Såg ni oss inte?”
”Eh… Öh… Jo. Men B stod och stampade och ville in och vi var så hungriga.”

Yeah, right…

Men middagen var inte så farlig som jag trodde. Jag var ganska spänd och det kändes konstigt att liksom bara ta vid där vi slutade sist, men det funkade. Det var till och med försiktigt trevligt. Vi snackade och åt en stund, och begav oss sedan vidare. Snön började falla utomhus när jag och farsan köpt tårta och vägarna var snötäckta när vi ställde bilen utanför exets hus. Just nu verkar det som om vintern slutligen är kommen – det kommer att vara snö och minusgrader framöver och på onsdag kommer det att vara riktigt kallt.

Det bjöds på kaffe, tårta och kusinbus uppe i exets trånga lägenhet. Det gick också an, men jag stannade inte särskilt länge; hemma hos mig fanns någon jag mycket hellre ville spendera tid med…

När man gick till lanthandeln över den heta, släta asfalten, över den lilla stora vägen, som innan 70-talet fungerat som största farbara led mellan regionens norr och söder, visste man vad man ville ha. När man kom fram och knackade på rutan, öppnade den trutande tanten, som vi kallade Råttan, en lucka ut till trappan, och mina små bara sommarfötter klev upp på den grå, dammiga gamla träpallen som stod där, för att just små knattar skulle kunna nå upp och se härligheterna. Jag var ändå för kort för att se, men det gjorde inte så mycket. Jag visste ju vad jag ville ha. ”En sådan?” bekräftade hon, när hon plockade upp mina bitar med en liten tång. Hon sa faktiskt ”sådan” – inte ”sån”. Och hon hade rätt grov nordskånsk dialekt, så egentligen lät det mer som ”seådan”.

För en tia fick man ofattbara 40 stycken och när man kommit halvvägs mådde man så illa att man sparade resten ”till senare”. Men när man väl tog upp påsen igen hade allt kletats ihop till en stor klump och det var stört omöjligt att få loss enskilda bitar. Jag var som sagt rätt liten när det begav sig, så jag fick mest smaka av brorsan. En ynka bit eller kanske två. Och det var fantastiskt. Ungarna som jag lekte med då var galna i dem, så allt som oftast tog de slut och när jag väl hade pengar fick jag ofta nöja mig med andra sorter.

Jag kommer aldrig att glömma det, även om lanthandeln stängde för ett antal år sedan. Jag har så många minnen därifrån. Jag förstod det inte då, men i backspegeln kan jag sluta mig till att hembyns lanthandel sakta var på väg ur den klassiska lanthandelseran, där allting var bakom disk. De moderniserade så mycket de kunde, men hade ändå ena benet kvar i det gamla. Jag minns det mer som en känsla än som faktiska minnen; jag minns för all del en gammaldags våg, som jag av någon anledning tyckte såg lite otäck ut – som ett mekaniskt djur med en läskigt glad mun av siffror och en lång, röd mätare som åkte fram och tillbaka – kanske för att den var arg.

Kanske var de egentligen inte mitt favoritgodis. Kanske var det romantikens skimmer som gjorde dem så åtråvärda? Bara för att brorsan åt dem? Eller för att alla andra kids gjorde det? För att de alltid var slut? För att de hette nåt så häftigt som Krokodiltårar? SALTA krokodiltårar. Det fanns de med fruktsmak också, men de var inte alls lika goda – och absolut inte lika tuffa som de salta. Sög man hårt och länge på de salta kunde man suga hål på spetsen längst fram, och då rann det ut salt pulver som nästan var för kraftigt för en småbarnsmun. När pulvret väl var borta kunde man tugga i sig själva skalet, som var ganska sött. Härligt! Jag åt alltid en och en, men det räckte aldrig längre än en eftermiddag i alla fall. Jag har inte ätit dem på år och dag. Frågan är om jag skulle gilla dem idag.

Men å andra sidan blev jag farbror också. Jag kan inte låta bli att skänka konceptet reinkarnation en liten tanke. Jag, farsan och Prinsessan åkte och hälsade på idag. Lilla brorsdottern är lik sin far och sin farfar, och hade en dramatisk förlossning med sugklocka på huvudet och navelsträng två varv runt halsen. Idag låg hon förnöjd vid bröstet, och svägerskan bet ihop – för det är visst inte alltför bekvämt att amma.

Jag är utmattad efter helgens och veckans händelser och blir ensam i lägenheten efter en två veckors Prinsessperiod, som bland annat innehöll kräksjuka. Jag kommer att sova jävligt gott…

Spotify spelar Sisters of Mercy, morgonen är kulen, kall och smålandsvåt. Jag ryser i min gröna tröja av blåst som ylar ikapp med Andrew Eldritch, känner efter ett kort ögonblick i kroppen och skriver bara vidare, för att jag inte vill sluta. Det rinner ur mig, tankarna blir genast ord och jag behöver inte fundera över hur jag ska uttrycka mig. Det får bara vara. Jag måste göra det oftare, för jag känner att jag tappat det – möjligheten att bara spy upp ord som passar perfekt. Den där glödande inspirationen vill jag ha tillbaka, fast jag undrar bara hur. Kanske genom att läsa andra? Det brukar vara bra.

Har ni läst Sarah Kane, på tal om att läsa andra? Sarah Kane är en ruskig och underbar historia på samma gång. Lysande konstnärskap i symbios med svår sjukdom (eller kanske i kamp mot den). Hon tog sitt liv 28 år gammal men hann skriva fem pjäser och ett manus för TV innan dess.

Det är fan ingen lek att vara bipolär. Det du och jag känner, när det är som allra värst, är som lekskolan i jämförelse med det bipolära upplever

berättade en vän till mig en gång. Och Sarah Kane var bipolär – eller manodepressiv som man säger. Hon hängde sig på King’s College Hospital i London, där hon var intagen för att hon något tidigare försökt somna in för evigt genom att ta alltför många sömntabletter. Jag har ibland mardrömmar om henne. Jag är rädd för henne. Och hyser samtidigt en slags djup vördnad. När jag läser hennes texter skakar jag ibland av ren rörelse och av att jag blir så tagen av orden. Hennes ångest och hennes smärta – hennes hela sjukdom dansar där över raderna som elakt grinande flammor. Den äter henne, ord för ord. Jag blir ibland så ledsen för att den vann, men samtidigt lättad och lite tacksam för att hon inte längre behöver falla ändlöst ner i tröstlösheten.

They will love me for that which destroys me

skrev Sarah Kane. Sarah Kane kunde skriva. Om jag kunde uttrycka mitt innersta hälften så bra som hon kunde skulle jag antagligen skriva. Jävligt mycket mer och jävligt mycket bättre än jag gör idag. Jag kan knappt ens tänka som hon kan uttrycka sig. Det är en sak att formulera tankar – låta dem rinna och dansa – men det är en helt annan sak att låta dem spilla ner på papper och tangenter; de ordnar sig aldrig som jag vill och de blir aldrig så exakta som jag avser. Jag tänker för mycket. Språkpolisar mig till döds och stryper idogt skaparglädjen till förmån för gråpappersbyråkrati och munfullar av dammig gammelsvenska som varken är munter eller värdig eller ens trivsam. Åh jesses jag ska skriva mer så här, för jag märker att det lättar – att jag kan! Kanske är det musiken som är med mig? Kanske Fields of the Nephilim hjälper till? Carl McCoy – min gamle musa? Harmonica man, ta aldrig av din hatt och låt ögonen lysa, precis som förr! Låt mig känna luften efter skinnrocken, doften av det gamla lädret från dina kängor och ditt rockskjört (och fan ta mig – sluta slå upp om skjört stavas skjört eller skört och om skört eller skjört är i neutrum eller i reale – låt mig leva och skriva nu!). Låt mig bara åka med i virvelvinden efter Chord of Souls och sen skaka i takt med Deutschmaschine (fast det inte är du som skrivit Deutschmaschine eller ens framför den). Och låt mig låta bli att bita på naglarna (låt mig i alla fall inte bita tills det gör ont) och sådan fasa att inse att jag saknar Sisters of Mercy-låtar som Valentine och Anaconda i min Spotify-lista och bara lägg till dem då – och lyssna på dem. Och låt morgonen börja – fast du inser att det är 28 minuter kvar till frukost fast du är hungrig så att det sprakar.

Och ta reda på om skjört stavas skört. Och om det är i neutrum. Eller om det är i reale.

Det handlar om förlåtelse. Det svåraste jag förlåtit och det som jag har kvar att förlåta. Och jag börjar väl med det svåraste jag förlåtit.

Jag funderade länge över det. För det är ju så att såna här grejer vill man helst hålla för sig själv, för det är så mycket smärta och strid inblandat. Allt jag kom på var så banalt. Det som är mest spännande med den insikten är att jag tycks stöta emot en osynlig barriär just när jag ställs inför frågor av den här typen.Jag vet att det finns mycket mer att säga, men jag kan inte tvinga tankarna eller orden dit. Det är svindlande enkelt att ta kortaste vägen och berätta om någon skit som inte verkar så hotande och som inte avslöjar för mycket om mig själv. Den här gången tänker jag gå rakryggad rakt in i fasan, för av allting jag fruktar kanske det här är något av det jag fruktar mest.

I många, många år har jag kämpat med förlåtelse. Jag är fortfarande inte helt färdig, men jag tycker mig ana hur det kommer att te sig när allt väl är förlåtet. Förhoppningsvis kan jag leva större delen av återstoden av mitt liv med den förlåtelsen. Jag snackar om att förlåta mig själv. Några av er som läser har följt mig från allra första början, och även om jag inte tagit upp det så mycket så har ni nog anat att mitt förhållande till mig själv är minst sagt komplicerat. I perioder har jag hatat mig själv så innerligt att jag velat dö. Jag har hatat mig själv, mina val, mina handlingar – hela mig och hela mitt väsen. Det hela började säkert i tonåren, när jag började bestämma mig för att man har ansvar för sig själv och det man gör – man kan inte skylla på andra utan måste själv reda ut det man försätter sig i.

Det jag haft mest svårt att förlåta var mitt val av utbildning från allra första början. Jag minns så väl hur SYO-konsulenten malde på om att studieförberedande program på gymnasiet var ett säkert sätt att få jobb och att det var samhäll – eller helst natur – som gällde. Jag ville gå media. Lära mig fota och skriva. Men jag valde samhäll – och därmed 15 år av studier, arbetslöshet och tillfälliga, okvalificerade jobb. Det är jävligt, jävligt bittert att torka bajs och mata puré med två högskoleexamina i bagaget. Pappa berättade hela tiden att det är arbetsmarknaden det är fel på – inte mig. Men jag förde bok över mina sökta jobb och det visade sig att jag i slutändan sökt nästan 400 olika tjänster under de två år jag skrev ner mina försök. Jag fick fyra kallelser till intervju. Det är ett sökt jobb – och ett nej tack – per två dagar. Hur i helvete kan det då vara fel på arbetsmarknaden? Hur kan det vara så många som skriver bättre ansökningshandlingar än jag? Gång på gång på gång på gång? Samtidigt som grabbarna som gick på fordonsgymnasiet redan hade varit yrkesverksamma i tio år, hade semester om somrarna, tjänade 25 papp i månaden och inte hade en krona i studieskuld?

Jag insåg att jag blivit lurad. Allt jävla snack om att utbildning var den garanterade vägen till jobb var en förbannad, fet, sur lögn. Och jag hatade de som lurat mig. Lade skulden på dem. Gnisslade tänder av vrede och frustration. Alla dessa år – alla vedermödor och alla pengar åt helvete. Jag sjöd av bubblande ursinne. Men sen erinrade jag mig att det är jag själv som måste ta ansvar för mina egna handlingar och att jag inget kan skylla på andra. Då var det självklart att hatet och vreden skulle riktas mot mig själv. Jag var ett komplett misslyckande och det var mitt eget fel.

Det finns mycket annat som jag gjort som jag själv fått skulden för och det var inte förrän efter skilsmässan för typ tre år sedan som jag började omvärdera det hela. I och med det började processen med att förlåta mig själv och den påskyndades av att jag slutligen fått ett jobb som jag strävat efter, där jag får känna mig värdefull och kompetent. Jag förlåter mig själv varje dag, men det är mycket att förlåta och ett litet förlåt är inte stort nog för att saken ska vara ur världen. Men det går framåt. Och jag blir undan för undan lättare om hjärtat.

Jag har mycket kvar att förlåta. Vissa saker kommer jag aldrig att förlåta, även om jag väljer att glömma dem och lägga dem bakom mig. Killen som numera är ihop med min exfru var en gång vän till mig. Honom kommer jag nog aldrig att förlåta, men nuförtiden känns det faktiskt som om vi skulle kunna ses utan att det skulle bli bråk. Ge mig tre år till så kan jag säkert föra en vettig konversation med honom och sex år därefter kanske vi till och med kan ta ett glas ihop. Då har jag glömt. Kanske har jag då till och med förlåtit. Kanske.